Kenth Eldebrink
Han var bara ett litet barn när han med stora ögon tittade på sin farfar, snickaren som kunde timra hus.
Det där minnet blev starkt för Kenth Eldebrink.
Därför står det nu en åttakantig loge timrad utanför huset i Västanfors utanför Kalix.
Den tidigare spjutkastaren ägnar ungefär halva tiden om året, när han inte är i Mälarhöjden där han är bosatt, i hembyn Forsbyn eller ute i Västanfors där han har sitt stora projekt som snart är färdigt. Kenth Eldebrink har funnit en passion i hantverk och inte minst den gamla skolans timring.
På helt egen hand har den olympiske medaljören timrat byggnaden ute på gården.
Men Kenth pekar mot skogen.
– Där bakom, ute på udden, ska den stå.
Så när han nu i princip är färdig ska han göra om allt.
Det är egentligen bara en bred stig mellan Kenths hus och udden där logen ska stå. Kenth berättar hur han snart ska montera ned allt han har byggt för att sedan, stock för stock, sätta ihop allt igen ute på udden. Men det går relativt snabbt, nu när han har märkt ut alla stockar.
Kenth har klivit in i bastun som redan är på plats, med en terrass som har utsikt över Kalixälven.
– Tanken är att människor som vill vistas i en lugn miljö ska kunna hyra det här. Det är ju en väldigt vacker miljö och det är ju inte alla som känner till den här miljön.
Snickarglädjen syns. En björk som har fallit har blivit till en bordsskiva. En egendesignad stol. Räcket på terrassen. Han gör allt själv. Nästan allt. Inne i bastun har han fått hjälp med en del saker som är ovanför axelhöjd.
– Jag har för ont i axeln, jag har fått artros i höger axel... av någon anledning.
Kenth visar en rörelse som skulle kunna vara både en spik som slås i och ett spjut som kastas. Men armarna är fortfarande rejäla. Det går nästan att skymta att det är en gammal elitidrottare.
Man kan inte tro att du är pensionär.
– Du menar att jag ser yngre ut?
– Haha, men jag tränar inget särskilt. Jag promenerar och joggar ibland, men det är det enda jag gör. Jag håller inte på med någon styrketräning. Det är väl sånt här jag gör, säger han och nickar mot oktagonen som han timrar.
Du är ganska bitig ändå.
– Jag har kunnat behålla muskulaturen och styrkan ganska bra ännu. Men det är längesedan jag tränade hårt.
Även om Kenth Eldebrink inte tränar hårt så motionerar han kanske mer än många andra. Och testar sina gränser, inte bara med snickeriet.
När Eldebrink spelade som mest golf spelade han två rundor en dag, tre en annan och någon gång fyra.
– Då sa jag: Ska vi inte testa spela 100 hål på en dag? Fem varv och tio hål. Vi började två på morgonen och kom i mål strax före tio på kvällen. Men då hade jag ont i kroppen.
Och när det blev ett sådant fokus på att bara träffa fairway för att hålla sig i spel och inte behöva leta boll i onödan så gick det dessutom bra. På femte rundan sänkte Kenth Eldebrink till och med sitt handikapp med en kanonrunda trots att han bara hade med sig hälften av sina klubbor.
Kenth Eldebrink
Hur ser du tillbaka på din karriär som spjutkastare?
– Med glädje. Det var ju jätteroligt. Det enda är ju att det sista kastet i OS inte blev som jag hade tänkt.
1984 var han i kanonslag och vann OS-brons. Men det hade kunnat gå ännu bättre om det inte vore för vindarna som cirklade inne på Coliseum i Los Angeles.
– Mitt sista kast var ett kanonkast. Jag trodde att det skulle bli 90 meter, för det kändes så. Man brukar kunna känna det. Det gick jättefint och man såg bara en liten prick som for iväg där. JA!, tänkte jag. Sen när det kom till 70 meter så sjönk det bara. Man såg det, det sjönk ett par meter och sen landade det på marken på 83 meter (83,72).
– Om jag har drömt om spjut någon gång så har det varit att det där kastet flöt ut. För året innan gjorde jag mitt bästa kast med 91,14 på Finnkampen och det var på sista kastet. Jag brukar vara riktigt samlad för sista kastet, samma när jag gjorde 90,00. Och jag hade samma känsla i OS. Det var ett kanonkast. Så det är klart att jag har drömt om det. Jag har vaknat mitt i natten: "Fan, har jag vunnit?" Det har hänt några gånger.
Så det första du tar upp är ändå något du grämer dig över.
– Men jag hade en fin karriär ändå. Jag hade fina Finnkampssegrar. Jag var ju första svensk att vinna på 23 år. Nämen det har varit en bra karriär. En rolig tid och jag har haft nytta av det i mitt arbete sen. Man lärde sig verkligen vad det innebär att vara målinriktad.
Är du nöjd över OS-bronset, ändå?
– Ju längre tid som har gått desto bättre blir prestationen. Att få vara med är fantastiskt och att ta medalj är det inte många som gör.
Du kommer ju alltid att bli benämnd som OS-medaljör.
– Ja, jag är jätteglad. Jag hade tur som lyckades så pass bra.
Kenth Eldebrink radade upp svenska mästerskap i spjut och toppade karriären med ett OS-brons.
Basketstjärnorna Elin och Frida Eldebrink är döttrar till Kenth.
Du fick inte in dem på friidrott.
– De var talanger där också. Men de tyckte inte att det var så roligt att tävla mot varandra. De hade det jobbigt med det. Så om Elin valde höjdhopp valde Frida längd. Elin kunde springa 100 meter och då sprang Frida 400 meter. De ville tävla med varandra och när storasyster (Sofia) höll på med basket blev det naturligt för dem att börja med basket.
– Men de skällde på mig en tid när de var 16-17 år. De tyckte att vi skulle ha styrt dem hårdare mot friidrott, för då hade de kanske kunnat kvala in till OS och i basket skulle de aldrig kunna vara med i OS.
Men det gick ju bra för dem i basket.
– Ja, de gick ju till final i junior-VM, det absolut bästa svensk basket har gjort. Sen var det EM 2013 och 2019 kom de ju till ett OS-kval, så då fick de ändå chansen.
Kenth Eldebrink
Hur har det varit att följa nyheterna när ALS har uppmärksammats mycket med Börje Salming och Stefan Nilsson?
– Det är en hemsk sjukdom både för den som drabbas och för de anhöriga. Vad ska jag säga? Det är ett jäkla öde att drabbas av. För både Stefan Nilsson och Börje Salming gick det ju väldigt fort. Min fru levde med sjukdomen i 17 år och var inne på sitt 18:e år när hon helt enkelt inte orkade mer. Hon ville inte leva.
Marianne Eldebrink valde att avsluta sitt liv på en dödshjälpsklinik i Schweiz efter 17 års kamp.
– Hon hade svårt att acceptera sjukdomen och upplevde att hon tappade funktion efter funktion. Det var ju jobbigt för henne. Det är en jättejobbig sjukdom.
– Elin, Frida och Sofia var med Marianne i Schweiz och höll henne i handen när hon somnade in. De hade förtroliga samtal. Det var fint och få förunnat att få ta farväl på det sättet. Att få dö på det sättet och ta farväl av sina nära och kära. De har fina minnen av den stunden trots att det var deras mamma som dog. De skapade fina band med varandra genom det också när alla tre var med.
Kenth var inte med. De var skilda sedan två år då.
– Sjukdomen tog oss isär också. Vi var inte ovänner. Vi skilde oss eftersom vi båda kände att vi påverkade varandra negativt i livet på olika sätt. Hon såg orättvisor i att jag kunde göra saker och jag hamnade i ett beroendeläge där jag hade svårt att göra något själv, för hon var ju sjuk. Vi blev båda låsta av varandra.
Hur var det att skiljas från en som är sjuk?
– Det var inte så att jag skilde mig, det var vi som gjorde det. Så jag har inte dåligt samvete för det.
Att se brorsan Anders Eldebrinks gamla hockeykompis Börje Salming gå samma kamp liksom kompositören Stefan Nilsson har påmint om den tiden.
– Man har personen tätt inpå sig men går liksom och väntar på att det ska ta slut. Det är en otroligt jobbig process. Det är ju många sjukdomar som är på det sättet och man ska inte säga att någon behöver vara värre än den andra. Men det är jobbigt med den typen av sjukdom där det bara går åt ett håll och man vet att det inte finns något botemedel.
Kenth Eldebrink berättar att dåvarande frun Mariannes ALS även tärde hårt på äktenskapet.
– Nä, ska du ha en påtår?
Kenth Eldebrink häller på en kopp till. Sen fortsätter arbetet med det åttakantiga huset på 100 kvadratmeter. Snart ska det stå färdigt ute på Lappvikudden.
"Det finns ju bra insamlingar till det här. Ulla-Carin Lindquists fond har samlat in jättemycket pengar och anordnar Gå mot ALS en gång om året där det lokalt anordnas promenader där man skänker pengar till minne av någon som har bott i området. I Södertälje är det då Marianne Eldebrink som man minns när man skänker pengar till forskning. När det startas en insamling efter Börje Salming också är det jättebra, då nås en annan målgrupp också."