Anton Lahdenperäs säsong är över och han har lämnat hemmet i österrikiska Innsbruck. Nu sitter Norrbottens ende alpina stjärna på mammas gata och lastar in dagens laxsoppa. Dagen efter intervjun ska han åka upp till Riksgränsen för ännu mer skidåkning och mellan tuggorna försöker Lahdenperä förklara varför han, som 28-åring, just gjort sin bästa världscupsäsong någonsin – året efter en genuint intetsägande insats.
– Det har gått tungt, men jag har inte velat lägga av – för att jag vet att mina bästa år kommer. Kollar man rent statistiskt så har man ju sina bästa år när man är runt 30. Bland de som är i toppen på världscupen ligger jag nog kring medel, säger Lahdenperä.
Säsongen 2012/2013 blev inte vad Lahdenperä ville. Han kämpade på, men från höga startnummer är det svårt att slå sig in bland de som får köra andra åket. Han fick fem VC-chanser, åkte ur två gånger och slutade utanför de 30 främsta tre.
– Det är så uppkört och underlaget är så mjukt att det blir svårt att göra något. Jag startade runt plats 60 hela säsongen, sett till åkarna runt mig i startlistan gjorde jag det ändå helt okej. Jag var ofta runt 35 efter första åket, före de flesta som startat kring mig. Men det spelar ju ingen roll, det blir inget andraåk ändå.
Det är små marginaler.
– Är man 32:a efter första åket är det ju en värdelös dag – men man är fortfarande inte så mycket sämre än den som är 29:a. Jag vet inte hur många tävlingar jag haft där jag legat mellan plats 30 och 35. I år började det rulla med mig redan från början.
Den säsong som just tagit slut skulle egentligen bli något av ett mellanår för Anton Lahdenperä, en slags nystart. Hans skidor hade levt ett eget liv utom hans kontroll vilket fick Lahdenperä att fundera för mycket. När han dessutom tappade sin landslagsplats var det dags för handling. Lahdenperä bytte skidor och åkte, på vinst och förlust, till Australien. Dels för att hälsa på en kompis, men också för att tävla. Tanken var att delta i den australiensisk-nyzeeländska cupen, skrapa ihop rankingpoäng och förbättra sin startposition på kommande vinters världscuptävlingar.
Det fanns bara ett problem: Antalet rankingpoäng på spel beror på hur bra åkare som är med. Och det var inte särskilt bra åkare på plats.
Då log fru Fortuna mot Anton Lahdenperä för första gången.
– Två amerikanska landslagsåkare som hade träningsläger på Nya Zeeland kom över för att vara med i de där tävlingarna. Då höjdes insatsen, men det gick inte särskilt bra för mig, det var för löst i backarna och jag åkte så där.
Men när det var dags för nästa tävling log fru Fortuna igen. Och igen.
– Dels frös det på över natten, dels hade jag flax med lotten och drog startnummer ett. Jag är alltid bättre på hårdare underlag, helt plötsligt var det som att åkningen satt där – och jag vann.
Succén i Australien gjorde att landslagsledningen fick upp ögonen för honom på nytt, men den räckte inte mycket längre. Lahdenperä var tvungen att göra en tävling till på samma nivå för att markant förbättra sin startposition på världscupen, och den chansen försämrades i och med att landslagstruppen redan var full.
Men fru Fortuna var inte färdig med Anton Lahdenperä.
Det kan vara känsligt att beskriva en landslagslagkamrats skada som tur, men fakta kvarstår: Tre veckor efter att Lahdenperä vann sin tävling i Australien slet Jens Byggmark sönder korsbandet på en träning i Schweiz och hans sex månader långa rehabilitering öppnade en landslagsplats för Gällivareåkaren.
– Det är ju hemskt att säga, men hade inte Jens dragit korsbandet hade jag inte fått åka i Levi. Och hade jag inte fått åka i Levi hade jag inte fått åka i Val d´Isere.
På årets första världscuptävling, i finska Levi, gjorde Anton Lahdenperä sitt bästa resultat sedan januari 2011. Det resultatet öppnade dörren till nästa världscuptävling för honom – och där gjorde han sin näst bästa tävling någonsin.
– Där fick jag det andra resultatet som jag behövde. Från januari och framåt startade jag kring position 35 och det var livsviktigt, eftersom underlagen var så dåliga då.
Alla små detaljer samlades plötsligt på Anton Lahdenperäs sida av gungbrädan. Han har gjort resultat, han har gjort sin bästa säsong någonsin, han har gjort det på egen hand och för egen maskin – men det går inte att bortse från att det krävts en hel del tur på vägen.
– Det är väl som Stenmark sa: "Ju mer jag tränar, desto mer tur har jag." Jag har aldrig haft så många skiddagar innan världscuppremiären som i år.
Nu är Anton Lahdenperä på nivån där han ska vara. Efter att ha slutat på 29:e plats i slalomcupen är det osannolikt att han inte ska ta en plats i landslaget. Han kommer att starta runt 25:e plats på världscupen. Han kan satsa igen.
Han kan känna trygghet.
– Jag vill vidare. Jag vill vara stabil runt topp 15, göra några fler topp tio-placeringar och om jag tittar framåt... Jag drömmer ju om att ta pallplatser.
Vid vinter-OS i Pyeongchang 2018 är du 32 år. Du har ju alldeles nyss slagit fast att det inte är någon ålder på en slalomåkare.
– Precis. Det är det inte.
Vad krävs för att du ska nå dit?
– Jag har sett många som inte är något speciellt på träning, men när det är tävling så höjer de sig två nivåer. Det är något jag måste bli bättre på. Jag upplever att det är det som skiljer mig från de bästa. Sen måste jag få upp maxfarten och få bättre startnummer.
Men på träning kan du åka lika snabbt som Marcel Hirscher eller Ted Ligety?
– Jajaja. Absolut.
Anton Lahdenperä avslutar lunchen med en kopp svart. Han ser ut att må bra, men det har han i och för sig alltid gjort, oavsett hur resultaten sett ut. Framåtskridande, försiktigt positiv, aldrig knäckt av motgångar, sällan jublande glad över framgångar.
– Det är en extrem sport, man måste släppa och gå vidare hela tiden. Jag har sett väldigt många talanger genom åren som fallit igenom direkt första motgången har kommit. Jag tror att de som klarar av det är de som blir kvar i sporten och för mig kommer det naturligt. Men visst... Jag har fått kämpa ibland.