OS i Rio har varit Henna Johanssons stora mål de senaste åren. Så när hon låg där på mattan i falläge i OS-kvalet i Turkiet för två veckor sedan snurrade hundra tankar genom huvudet.
Det hade bara gått 40 sekunder av den avgörande matchen i det som var sista chansen. Vinst betydde en biljett till Rio – förlust så var OS-drömmen borta.
– När jag låg i fall tänkte jag bara att nu är det slut. Allt vi har jobbat för – nu är det bara slut. Men när det vänder och man vinner på det sättet. Då blir det väldigt känslosamt, säger Henna Johansson.
Gällivaretjejen lyckades ta sig ur fallgreppet genom att krypa på rygg ut från mattan. Men hon låg ändå under med 0-4 mot Nathaly Josefina Griman Herrera, Venezuela.
– Efter det dök hon en gång till på mig. Det var jag inte heller med på så jag ramlade nästan på rygg en gång till. Men jag lyckades ta mig ut och komma runt. Och få in det där greppet, hon hamnade i fall och så vann jag.
Veckan efter OS-kvalet mellanlandade hon hemma i Gällivare och laddade om batterierna.
– Det var verkligen känslosamt att lyckas med att kvala. Det var inte bara jag. Det var verkligen sista chansen att ta sig till Rio och det syntes på alla.
25-åriga Henna Johansson har dessutom haft en mycket längre väg till Rio än de flesta andra. Hon drog på sig ett diskbråck i nacken i juli förra året. Det drabbade främst högra sidan av kroppen.
Hösten blev förstörd av rehab, men efter jul började hon komma tillbaka. Kvalet i Turkiet var bara hennes andra tävling på åtta månader.
– Jag blev ju skadad i juli förra året. Och ända sedan dess har jag gått och tänkt: kommer jag att brottas i Rio eller inte och hur går det med skadan? Det har ändå varit en jobbig tid. Det har varit ovisst och man vet inte om man hinner läka och så.
Johansson visste inte riktigt var hon stod brottningsmässigt i kvalet, men säger att det kändes bra på mattan. Det var svårare med nervositeten.
– Den dagen var en speciell tävlingsdag. Det är ofta så att man är nervös på tävlingarna och efter första matchen släpper all nervositeten. Men där släppte den aldrig. Det blev bara värre och värre ju fler matcher man vann och ju närmare platsen man kom. När jag gick ut från mattan efter en match skakade man loss armarna en stund och sen var nervositeten tillbaka igen.
Det har varit en lång väg tillbaka, men Gällivaretjejen har gott hopp om att hon hinner bli ännu starkare inför OS.
– Vi har alltid vetat att när nerverna väl återhämtat sig kan det gå rätt så fort att man får tillbaka styrkan. De har ju fortfarande inte hunnit återhämta sig helt.
I början av året hade hon det tungt på träningarna.
– Jag orkade typ inte bära min egen kropp. Det kändes på träningarna som att armbågen kommer att gå ur led, nån kommer att bryta min handled och min axel kommer att hoppa ur led för att musklerna inte finns där och håller kvar alla leder, säger Johansson och fortsätter:
– Men den känslan är helt borta nu. Jag vet hur mycket jag har gått framåt på de sista månaderna nu till kvalet. Det är ungefär tre månader kvar så jag vet hur mycket bättre det kan bli fram till dess. Rädslan har egentligen varit att jag inte lyckas kvala in och står jag där i augusti och är hel.
Nu väntar en tung uppbyggnadsperiod nere i skånska Klippan och Johansson kommer att gå två tävlingar i sommar. Den andra, i Madrid, avgörs ungefär en månad innan OS.
– Målet är att jag i sista tävlingen ska kunna matcha de andra som jag kunde innan min skada.
Vad sätter du för resultatmål i OS?
– Det blir mycket att bygga upp mig och få tillbaka den bra känslan. Men självklart kör jag för att ta medalj. Det har ju varit mitt mål de senaste åren. Det kommer inte att ändras på grund av den här skadan.