1990 skakade klubbledarna i Malmbergets AIF och Gällivare SK hand. Äntligen var föreningarna överens – nu skulle två sakta borttynande klubbar bli en. Från det handslaget dröjde det ett och ett halvt decennium innan Gällivare/Malmbergets FF verkligen såg dagens ljus.
Det går bra att skratta åt det revirpinkande som präglat fotbollen i tvillingorterna, man kan till och med imponeras av den tjurighet som präglat klubbarna.
Men det går nog bäst från utsidan.
– Det var jättebra – men fem-tio år för sent. Det fanns inte en enda spelare som motsatte sig sammanslagningen, vi hade längtat efter den. Men det blev som aldrig av, säger Krister Taivalsaari.
Varför dröjde det så länge?
– Gubbtendenser, tjurighet antar jag.
Taivalsaari spelade med den första årgången av sammanslagningsklubben, han var med i det första – misslyckade – kvalet till division II under hösten 2006. Inför årets säsong blev han tränare.
– När vi startade föreningen var målsättningen att gå upp i tvåan på tre år. Första året vann vi fyran, andra året kvalade vi och höll på att nå målsättningen. Sen, efter det, har vi aldrig varit riktigt nära. Luften gick ur litegrann där.
Historien om Gällivare och Malmberget börjar med malmen och kommer troligtvis att sluta med den också. När gruvbrytningen startade i Malmberget på 1700-talet började orterna växa och utvecklas, sida vid sida. Så småningom kom LKAB och om jag förstått saken rätt bodde arbetarna, gruvgubbarna, i Malmberget medan tjänstemännen, cheferna, slog sig ner i Gällivare. Klasskamp vidtog. Min farsa är uppvuxen på Garvaregatan, tvärs över Vassaraälven från Dundret, och jag har matats med rövarhistorier om raggarslagsmål och ett evigt, lågintensivt krig mellan ungdomarna från de båda jämnbördiga samhällena. Fotbollen utgjorde inget undantag, bara ett annat slagfält. Derbyna mellan GSK och MAIF pratas det fortfarande om med skräckblandad förtjusning.
Nu för tiden? Jag var i Murmansk i mitten av 90-talet, Malmbergets nedgångna fasader får mig alltid att komma ihåg den skolresan. Det är som att ingen bryr sig längre – och vem kan klandra dem? Gropen växer, husen spricker. Snart är Svanparken, idrottsplatsen och sporthallen ett minne blott.
En biltur genom Gällivare ger en annan bild. De senaste årens gruvboom har skapat ett välstånd som jag inte känner igen från min ungdoms besök hos farmor. Det byggs, det rustas, det dyker upp nya affärer och restauranger. På Tallbacka IP ligger en splitter ny konstgräsmatta.
Den demografiska och infrastrukturella vågskålen har sedan länge tippat över åt Gällivares håll och inget tyder på att det kommer att förändras. Men de gamla rivaliteterna lever ändå kvar.
Erik Johansson är lagkapten och försvarare i Gällivare/Malmberget. Dessutom politiker, från och med i höst sitter han i kommunfullmäktige för sossarna. Han har funderat en hel del på det där med samhällena och fotbollen, hur en ny klubb ska kunna ta två klubbars plats – och helst bli ännu bättre.
– Vi är mitt i en samhällsomvandling, det finns motsättningar mellan Gällivare och Malmberget lite var stans. Mycket av det där gamla är borta, men nog finns det kvar en bastumaffia i både Gällivare och Malmberget. Vi har ändå visat att det går bra att samarbeta, om man bara ger det lite tid, säger han.
Egentligen skulle Krister Taivalsaari inte ha blivit tränare, i alla fall inte i år. I vintras jagade klubben tränare, men ett par tongivande spelare hade slutat och några till hade flyttat. Tränarjakten gick det smått med. Till slut fanns det i praktiken bara ett alternativ för den sportkommitté som Taivalsaari var en del av.
– Jag fick egentligen ingen fråga, jag kände bara att det fick vara slutsvamlat och sa att ”jag tar på mig det”, säger Taivalsaari.
...med en suck?
– Nej, inte det. Jag tycker att det funnits kvalitéer hos många. Vi hade fem-sex spelare som hade potential att hålla riktigt hög klass och då kan det bära riktigt långt.
Så bra är inte norrtrean.
– Precis. Har man Mikael Jannok och Joel Abrahamsson – ett radarpar som spelat länge med varandra och känner varandra utan och innan – och får dem motiverade kan de göra tjugo mål var. Det visste jag ju.
14 januari 2014 bestämde sig Krister Taivalsaari för att ta över.
17 januari hade klubben ett upptaktsmöte. 27 spelare dök upp, en bra start.
I mars? Då hoppade Taivalsaari av.
– Under mars hade vi snittat åtta-nio man på träningarna. Det gick inte. Jag kan inte motivera att lämna min familj fyra gånger i veckan för det. Dessutom var det ju synd om dem som alltid kom på träningarna, det var ju alltid samma gubbar och jag gick bara omkring och var irriterad.
Precis som många andra sammanslagningar har Gällivare/Malmbergets FF haft vissa problem. Två halvbra – nåja, båda föreningarna spelade i fyran året innan – klubbar skapar sällan en helbra. Våren 2014 hade mycket väl kunnat bli den sista spiken i kistan för en klubb som aldrig lyckats fylla sina föregångares dobbskor, varken känslo- eller prestationsmässigt.
Istället blev den starten på något fantastiskt.
En annan styrelsemedlem, Mats Stålnacke, klev nämligen in som assisterande till Taivalsaari. Stålnacke har tränat generationen som bland annat producerat Erik Johansson, Mikael Jannok och målvakten Simon Landström sedan de var pojklagsspelare och nu var det han och de få spelare som fanns kvar som höll liv i laget.
– Mats är den positivaste människan i universum, dessutom jävligt bra på att prata. Han sa att ”vi ska surra, vi löser det här”, han vägrade att ge upp, säger Taivalsaari.
Sedan blev det som det ofta blir. När gräset smälte fram kom också spelarna. Stålnacke övertygade Taivalsaari att komma tillbaka. Plötsligt fanns det ett lag.
– Det är Gällivaresyndromet. Mitt i allt var vi tjugo spelare, jag ville ju säga till åtminstone fem av dem att försvinna eftersom de inte visat sig innan dess. Men jag fick bita mig i tungan, ”vad kul att du kommer efter ett halvår”...
Efter det har det rullat på. Två dussin spelare har tränat under hela sommaren och även om vissa håller division V-klass har de ändå skapat förutsättningar för en ganska given startelva att träna ordentligt. Krister Taivalsaari tror att det är en stor anledning till att laget gått så bra.
– De har minst lika mycket delaktighet, fast de inte spelat en match. Att slippa hålla på och spela fem mot fem, att kunna träna på matchlika situationer, det är helvetes mycket värt, säger Taivalsaari.
Trodde du att det skulle vara så här mycket värt?
– Nej, för fasen. Jag har alltid gjort allt för att vinna, men jag blev väl ganska varse när vi hade den där första upptaktsträffen att den här gången handlade det mer om att försöka hålla sig kvar. Det var rimligt, vi satte den målsättningen för att vara ärliga mot oss själva. Under träningsmatcherna tänkte jag ”herregud, hur ska det här gå?”, men jag såg väl efter andra seriematchen, mot Assi, att vi skulle kunna bli topp fyra med lite flax. Sen rullade det på.
Fast ändå inte riktigt. Var avgjordes säsongen? De flesta i laget nämner två matcher i juni. Först förlorade ett skade-, sjukdoms- och semesterdrabbat GM med 2–6 borta mot malmfältsrivalen Kiruna, sedan åkte man till Övertorneå för att möta jumbolaget. Efter en halvtimme låg GM under med 0–3.
– Det var enda gången jag har behövt bli riktigt förbannad i år. Det kändes som att de vaknade till lite då, säger Taivalsaari.
Jack Green och Joel Abrahamsson reducerade innan paus, utskällningen i omklädningsrummet tog där den skulle och efter paus återställdes ordningen ganska omgående. Till slut vann GM med 6–3 och därifrån var det en ganska smidig seglats mot toppen. Laget förlorade en match på vårsäsongen, två under hösten och radade upp storsegrar för att ta kvalplatsen.
Väl där kunde inget stoppa dem. Friska Viljor avfärdades knappt i första kvalomgången och i den andra stod Mariehem för motståndet. GM vann med 2–0 hemma, men borta ledde Mariehem med 2–0 en stund in i andra och det såg mörkt ut.
Igen.
När Mikael Jannok slog in 1–2 med 20 minuter kvar av matchen andades spelarna ut.
När Carl Cunningham rullade in kvitteringen med tio kvar bröt det stora jublet ut.
Den startelva som tog Gällivare/Malmberget till division II består i stora drag av två block spelare. Dels ett gäng egenfostrade – många av dem har spelat tillsammans sedan pojklaget – och dels ett gäng engelsmän. Allt började inför fjolåret, när klubben behövde förstärkning och Krister Taivalsaari kontaktade förre tränaren Jonas Olsson för att be om råd. Han tipsade om att Stuart Gibson, engelsman utlokaliserad till Umeå, hade ett stort kontaktnät och kanske kunde hjälpa till. Gibson – just det, BBK:s nye tränare, det är lite krångligt men försök hänga med – hade ett par namn på lager och ringde några samtal.
– Det var Ray Spear och Scott Beatty, de kom på provspel och var bra. Jack Green kom hit från Ytterhogdal och gjorde en massa mål. Engelsmännen har betytt otroligt mycket för oss, de har så otroligt bra inställning till träningar och matcher. Det ger väldigt mycket till våra yngre spelare, jag tror det smittar av sig.
I år har ännu fler engelsmän dykt upp – var det nödvändigt? Hade ni inte kunnat matcha lokala förmågor istället?
– Svar ja, det var nödvändigt. När vi stod där i april var vi i och för sig 15-20 man, men hälften av dem tillhörde fjolårets division V-lag. Vi skulle inte ens klara av att hålla oss kvar med den truppen – och det ville vi.
Kan du förstå att det finns en irritation över att ni plockar in utländska spelare till ett division III-lag?
– Absolut. Alla får tycka vad de vill. Men jag tycker att man ska ha förståelse för hur fotbollen norr om Sundsvall fungerar. Vi kommer inte att kunna spela i några högre divisioner utan inslag utifrån. Tyvärr.
I Malmfälten är befolkningsunderlaget litet redan från start och intresset för fotboll har inte slagit några rekord de senaste åren.
– Jag vet inte vems felet är, men jag vet att något måste göras. Föreningarna måste göra en satsning ut i skolorna, mot föräldrar och arbetsplatser. Vi måste få ett driv mot fotbollen. Från och med årgångarna födda -04 och yngre ser det okej ut, men det måste bli ännu bättre, säger Taivalsaari.
Enligt GM-tränaren går en tydlig gräns kring 90-talets början, i stort sett samtidigt med Gällivare SK:s senaste storhetstid. Efter det slutade många ungdomar att intressera sig för den verksamhet som bedrivs av moderföreningarna MAIF och GSK. Men Taivalsaari tror inte att det är rätt att införliva ungdomsfotbollen i Gällivare/Malmbergets FF.
– Däremot tror jag att det vore jättebra om det fanns en röd tråd i föreningarna. Från sex till nio år tränar man på några saker, från tio till tretton på några andra och sedan börjar man slussas in i juniorlag, b-lag och a-lag. Men när det finns ett underlag på fyra-fem spelare i varje årskull blir ju den enda röda tråden att dyka upp på träningen. Klubbarna måste ut och ragga folk – i längden kan vi inte värva ihop spelare.
Förhoppningen är att den nyvunna division II-platsen ska skapa bättre förutsättningar.
– Prio ett är att behålla årets trupp och få igång dem som haft ett uppehåll på ett eller två år, så att vi får en lokal förankring. Vår dröm är ju att ha 15 Gällivarebor och tre eller fyra utifrån – men just nu är det svårt, säger Taivalsaari.
Erik Johansson håller med.
– Det gäller att ta vara på det intresse vi skapat. Ungdomar finns ju ändå, det gäller att få dem att stanna kvar och fortsätta med fotboll.
I och med uppflyttningen hoppas nu Krister Taivalsaari att invånarna i Gällivare och Malmberget än en gång inser att de har ett lag att vara stolta över.
– GSK skämde bort kommunen lite grann i början på 90-talet, det ska vi inte sticka under stol med. De spelade kval till division I – det är helt sinnessjukt, om man tänker efter. Klart folk rynkar lite på näsan åt trean efter det. Tvåan? Det ringer ändå lite bättre, säger Krister Taivalsaari och får medhåll av Erik Johansson.
– Min förhoppning är att vi lyckas hålla oss kvar, att vi får in lite ungdomar, att vi kan väcka dem med lokal förankring och verkligen blir ortens lag. Att alla verkligen kommer och kollar fotboll. Det känns inte som att vi blivit helt förankrade i samhället. Det handlar inte nödvändigtvis om stridigheter mellan samhällena, snarare om att folk inte är så fotbollstokiga längre. Det har varit så fantastiskt under de sista matcherna, alla har pratat fotboll var man än gått – det intresset vill jag få fram.
Och kanske är det på väg. För i höst, tio år efter sammanslagningen, hände något som fick Erik Johansson att börja hoppas.
– Under de sista omgångarna hörde jag från kompisar på läktaren att nu var även de rödaste och de grönaste gubbarna på fotboll, de tunga GSK:arna och MAIF:arna. Det har inte varit på fotboll sedan 2005.