Man tar sig till Hamburgs hemmahall genom att åka pendeltåg till Stellingen. Där följer man strömmen av människor iförda Freezers blåvita tröjor (namnen på ryggen: Wolf, Rinke, Decker… Ejdepalm!) till transitbussarna, kläms fast i den ölluktande, gladlynta horden och skjutsas förbi Hamburger Sport-Vereins hemmaarena innan du kliver ut framför hockeytemplet.
Det är glatt, det är festligt, ingen ska påstå att det är något annat än en kul upplevelse med Champions Hockey League. Jag hade hoppats på en man klädd som en gås, det fick jag inte, men de tröjklädda skrek på tyska när speakern sa åt dem, de skrek utan att han behövde göra det, de skrek högt och härligt ända till dess att Lucas Wallmark gjorde Luleås första mål efter två minuter. Sen skrek de inte så mycket mer, de hade inte så stor anledning.
Jag reste till Hamburg för att se Luleås första tävlingsmatch den här säsongen. Jag var nyfiken på tre saker.
För det första : Luleås fysiska spel. Nye huvudtränaren Joakim Fagervall lovade redan i våras, när han tog över, att det skulle smälla mer, att det skulle bli mer gammeldags hockey i Luleå. Signalerna från försäsongen har talat sitt tydliga språk, obekräftade uppgifter gör gällande att vaktmästarna redan fått spackla och måla om sargerna i Coop arena flera gånger.
För det andra: Luleås brister i egen zon. Stundtalks har det sett virrigt ut, Luleås backar har inte varit stabila under press och det har inte funnits några naturliga vägar ur egen zon.
För det tredje: Luleås offensiv. Försäsongen har varit allt annat än hoppingivande. Niklas Olausson, Anton Hedman och Linus Klasen tog 105 poäng och 49 mål med sig när de for, hittills har ingen av de nya spelarna visat sig värdig att ens servera dem kaffe.
Så vad fick jag se? Luleå spelade snabbt snarare än kraftfullt, jag har kvar det till nästa gång. Defensivt var det långt ifrån fläckfritt, Daniel Larsson räddade sitt lag några gånger men det är hans jobb och just bortanför mig på pressläktaren sitter Robin Jonsson i kostym och ler. Jag är inte jätteorolig över det som händer i den egna zonen – ännu.
Låt oss därför prata om offensiven – för det var den som Luleås nya tränare var tvungna att få igång. Hade jag fått chansa hade jag kanske inte utsett Per Ledin till Linus Klasens naturlige ersättare.
Ja, jo, jag skulle kunna sitta här, fnittrande, och peka finger åt Hamburgs allmänna förberedelser. Åt de enkla utvisningarna, åt de slöa spelarna som hellre använde klubban än benen. Men: Det vore att blunda för alla positiva tendenser.
För i den första perioden såg jag något som jag inte sett de senaste åren. Jag såg offensiva varianter, små schackdrag som kan utvecklas till något bra. Medvetna långdumpningar för att utnyttja den nya icing-regeln, inövade varianter på spel ur defensiv press och – framför allt – ett glödhett powerplay.
Ledin, Daniel Zaar, Lucas Wallmark, Chris Abbott och Kristian Näkyvä är samtliga puckskickliga och dessutom duktiga avslutare. De är mer eller mindre naturliga powerplayspecialister med olika styrkor, men de har allihop en ingrediens som jag verkligen gillar: De är tillräckligt rörliga för att skapa ett monumentalt tryck i de större anfallszoner som står färdiga till den här säsongen.
Tävlingssäsongen har börjat. Då avgjorde Per Ledin den här matchen på en period – sedan ordnade han fram ett matchstraff som förstörde alla Hamburgs chanser att komma tillbaka. Per Ledin är så gammeldags att han blivit modern igen.
Om resten av laget kan följa hans exempel blir det här en rolig säsong.