Fem kvällar i veckan har Onur Colak Vittangis sporthall helt för sig själv i en timme. För det finns inga andra handikappidrottare i byn. Ingen tränare heller, men det gör inte så mycket.

– Jag är van att klara mig själv, men visst, när man kör inomhus så är det ju kul att ha ett lag, säger Onur Colak.

Onur har bott ungefär två år i Vittangi, före det fem-sex år i Västerås, dit han kom från Turkiet tillsammans med familjen när han var fem.

Artikelbild

| Onur Colak är van att klara sig på egen hand. Och det är precis så han vill ha det.?Foto: Simon Eliasson

– I Västerås hade jag tränare och en klubb jag var med i, det var så det började. Sen när jag kom till Vittangi så tränade jag ingenting första tiden, jag visste inte hur jag skulle göra. Det är bara tre-fyra månader sedan jag körde igång igen, säger Onur Colak.

Onur tappade båda benen i en trafikolycka i Turkiet när han var fyra år gammal, men minns inte mycket av händelsen.

– Jag låg på sjukhus i en månad ungefär, och det jag minns mest är hur otroligt ont det gjorde när de tog lös skruvarna de hade fäst i benet. Jag skrek så hela sjukhuset hörde, säger Onur Colak.

Kanske är det olyckan som gett envisheten som präglar Onur. Kanske är det bara så han är.

Artikelbild

| Medaljskörden från tävlingen i Oslo.?Foto: Simon Eliasson

Simmar i sex timmar varje helg

Vittangis sporthall är inte direkt handikappanpassad. Rullstolen får man släpa ner till golvet på bästa sätt och Onur är snabb nedför - först med den vanliga rullstolen, sen med den dyrbara racestolen.

Artikelbild

| Hemma igen efter en tävling i Norge.?Foto: Simon Eliasson

En timme senare har han blåsor i handen efter att ha kört varv efter varv. Över i den vanliga stolen, sen blir det lite basket följt av innebandy.

Men närmast till hands ligger friidrott, närmare bestämt rullstolsracing, där han bedömer sig ha störst chans att lyckas.

Artikelbild

| Idrottshallen i byn är inte direkt anpassad för handikappidrott...?

Varje helg tar Onur Colak färdtjänsten de dryga sju milen in till simhallen i Kiruna för att simma - i sex timmar.

– Målet varje gång jag åker och simmar är att jag ska göra minst 150 längder, säger Onur Colak.

Artikelbild

| Colak förlorade sina ben i en trafikolycka när han var fyra år.

När vi träffas just den här söndagen gör han lite över hundra, eftersom han kom igång lite sent. En badvakt kommer förbi, ropar några uppmuntrande ord till Onur i slutet på passet.

Han intygar Vittangigrabbens flit, och är uppenbart imponerad.

Artikelbild

| Ont om träningskompisar. Men 13-årige Onur Colak har hittat ett bra upplägg att träna på egen hand hemma i Vittangi.? Foto: Simon Eliasson

För Onur Colak är simningen ”bara träning”, som han säger, inget han vill tävla i. Men det ger bra balans vilket är nödvändigt i både rullstolsracing, basket och innebandy.

Klarar sig bra på egen hand

Artikelbild

| Simning är en viktig del i träningen. Varje helg åker Colak de sju milen till Kiruna för att simma i sex timmar.?Foto: Simon Eliasson

Onur Colak har kunnat simma i fyra-fem år, och tävlade i grenen under några månaders tid när han bodde i Västerås. Men efter att noga tänkt igenom vad han vill satsa på har Onur insett att friidrott är hans grej.

– Visst, jag kan bli bra på att simma. Men jag tror inte jag kan bli så bra så att det räcker till paralympics, säger Onur Colak.

Artikelbild

Men livet är inte bara idrott. Den klassiska fällan att satsa allt på sporten, för att sedan inte ha något att falla tillbaka på, är inte något Onur Colak tänkt råka ut för. Teknikintresset är stort, och för att skapa sig en alternativ karriär planerar han att återvända till Västerås.

– Jag ska gå på gymnasiet där, ABB-gymnasiet. Ett av de bästa teknikgymnasierna i Sverige, säger Onur Colak.

Artikelbild

Förutom utbildningen lockar så klart bättre möjligheter att satsa på idrotten, inte minst genom att han då kan börja träna med sitt gamla lag igen.

Det är ganska lång tid kvar till gymnasiet?

– Det är två år. Men det är viktigt att ha mål, dessutom måste jag veta i god tid vad jag behöver göra för att komma in på skolan, säger Onur Colak.

Han har redan tagit reda på vad som krävs, och planerar hårdsatsning i skolan framöver för att få de rätta betygen.

Klockan 22:30 en varm (nåja, Kirunavarm) junikväll landar ett flyg från Stockholm på Kiruna flygplats. Onur Colak är tillbaka på Kirunamark efter ungdomstävlingar i Oslo. När han till sist kommer till ankomsthallen får han bereda väg fram till bagagebandet på bästa sätt.

En man erbjuder sig att hjälpa honom plocka ner väskan, något som Onur Colak klarar alldeles utmärkt själv.

Blir du någonsin irriterad på folk som vill hjälpa till?

– Jag klarar allt själv, och vill gärna göra det också. Men ibland vill ju folk bara vara snälla, det är klart jag låter dem hjälpa till, säger Onur Colak.

Tävlingarna i Oslo bestod av friidrott. Rullstolsracing i 60, 100 och 400 metersklassen. Hur det gick? Guld så klart.

– Jag vann alla tre grenar, säger Colak.

Hur kändes det då?

– Äh, inget särskilt. Jag är så van att vinna numera, säger Onur Colak.

Taxin hem till Vittangi är försenad, och Onur ringer upp taxibolaget för att reda ut situationen. Han börjar bli trött efter en lång resa och är lite irriterad på att bokningen tydligen inte gått fram.

Vi blir sittande i 20 minuter i väntan på taxin, och hinner prata lite om vad hans idrottsintresse och mål betyder för hans familj. Det innebär ju trots allt ganska stora kostnader.

– De vill att jag ska få ett så bra liv som möjligt, och är beredda att satsa på det. Det är klart, det kostar ju en del med alla resor och utrustning. Vad kan man säga, jag har bra föräldrar, säger Onur Colak.