Niklas Rubin fick tre svåra lägen mot sig men kan inte lastas för mardrömsstarten. Hans medspelare behöver däremot rannsaka sitt agerande och inställningen man kommer ut med.
Luleå Hockey har ett bättre lag än i fjol, men har haft svårt att visa det under försäsongsmatcherna.
När det stod 3–0 till Genève hade jag räknat in Luleås fjärde raka torsk.
Men "Bulan" fick liv i sitt lag.
Äntligen.
Spelarna insåg att myssemestern i Schweiz var över, tempot ökade och presspelet började fungera. "Bulans" hockey kräver energi, disciplin, vilja och efter en lång väntan fick vi äntligen se vad vi kan förvänta oss i vinter – åtminstone i powerplay.
Luleå Hockey vaknade, mycket tack vare Isac Lundeström. 18-åringen låg bakom tre mål och plötsligt var det kvitterat.
Lundeström har tagit ett stort defensivt ansvar de senaste säsongerna, men nu är han även glödhet offensivt och visar upp ett självförtroende som doftar succé.
Jag gissar att han fått tydliga direktiv från Anaheim Ducks att han måste utveckla sitt offensiva spel för att ta en plats i NHL-laget i framtiden.
När Randy Carlyle, tränare i Anaheim, får se det här kan han inte annat än le.
Han kommer definitivt dra på smilbanden när han får se Lundeströms offensiva tackling i sann "Foppa-stil" som sänkte två Genève-spelare.
Patrick Cehlin, som tillsammans med Lundeström var Luleås bästa spelare, stod för två mål och såg pigg ut. Det är viktigt att få igång honom ifall målproduktionen skulle gå tyngre för Emil Larsson och Einar Emanuelsson.
Cehlin stod för det matchvinnande målet och Luleå fick äntligen jubla. Precis vad laget behövde för att åtminstone slippa jobbiga frågor från journalister.
Samtidigt krossade Luleå Hockeys damer Japans landslag med hela 6–0. Samma Japan som Sverige förlorade mot i OS.
Ett formbesked utan dess like och som får mig att längta till premiären mot Linköping den 7 september.
Hade jag spelat i Linköping hade jag känt fruktan.