En febrig hockeydröm, ett destillat av allt den här sporten kan och bör stå för. En vrålande folkmassa som hetsar hemmalaget till allt högre höjder. Ifrågasatta stjärnvärvningar som rätar på ryggen, höjer blicken och punkterar all kritik. Fullt ös, medvetslös, en muskulös rigorös hockeyfritös.
Premiärlejonen var på plats och visade huggtänderna direkt. Brian O´Neill har den där Barteckolika egenskapen att han lite när han känner för det kan trampa förbi en motståndare som råkar lägga kroppsvikten på fel ben i precis fel millisekund. Han utnyttjade den redan efter 22 sekunder och gav hemmalaget ledningen och därifrån var det spel mot ett mål – till och med när målet var Luleås. För vad skapade Timrås offensiv? Inte mycket. På de fyra numerära överlägena räknade jag till tre heta målchanser och sju minuters letande efter luckor som inte fanns.
Att det här är en förening som trivs med premiärkvällar är ingen hemlighet. Luleås herrar har faktiskt spelat 40 000 miljarder premiärmatcher i SHL utan att förlora, och för ett otränat öga kan det naturligtvis se ut som tur.
Det är inte det.
Den kraft som kommer av att ett helt län längtat och laddat batterierna med solljus och sommarpilsner och sedan under en kväll, en enda kväll, vräker ur sig all energi som vore det turbinerna under Harsprånget går inte att bortse från.
Det här är Luleå.
Här är hockey.
Det är roligt att spela en premiär, det är roligt att känna den där kraften stråla genom kroppen. Det var många som hade roligt i kväll. Kanske såg vi ett rakare spelande Luleå, ett tydligare fokus på att ta sig in på kassen, eller så är det helt enkelt så att det för första gången på länge finns spelare som kan ta raka spåret istället för att tvingas trötta ut motståndarna. Oavsett var det en premiär som rätade ut betydligt fler frågetecken än den skapade.
Det är naturligtvis massor som kan bli bättre. Men de stora penseldragen fanns där, de viktigaste frågorna fick positiva svar. Stabilt spel under press i egen zon. Bra numerärt underläge mot några av landets spetsigaste spelare i kategorin. Kontrollerade ingångar i offensiv zon när man själv var en man mer på banan. Trygghet i duellerna man mot man. Inget fuskande med detaljer.
På tal om detaljer: Det är ju lite roligt att Luleå värvat några av Sveriges, i vissa fall till och med Europas, mest attraktiva spelare – och till syvende og sidst är det ändå grabbarna från Djupviken, Korsträsk och Kiruna som står för det avslutande målet.
Det är som det ska vara.
Här är hockey.