Han avslutade sin egen spelarkarriär redan vid 18 års ålder.
– Jag förstod att jag inte skulle bli proffs, säger Pontus Lägge och fortsätter:
– Min pappa fick ms när jag var i tioårsåldern. Det påverkade oss som familj mycket. Vi fick det dessutom struligt ekonomiskt. För han var egenföretagare och min mamma jobbade inom äldrevården och skolan. Sedan fick han cancer när jag gick i gymnasiet.
– När jag sedan skadade mig frågade jag mig själv vad jag ville göra av mitt liv, tillägger han.
Att det var idrott han, på något sätt, skulle ägna sig åt kändes ändå självklart för honom.
– Jag gillar fotboll med och bestämde mig för att flytta till Örebro för att plugga och vara fystränare för två av Örebro SK:s ungdomslag. Allt var klart, men när jag satt i bilen på väg dit fick jag veta att jag hade kommit in på mitt förstaval. En idrottstränarutbildning i Göteborg, säger Pontus Lägge.
Efter ett samtal med sin mamma bestämde han sig för att vända om.
– Jag kände tidigt att det inte räckte med plugget för mig och en tränare som föreläste hos oss sa att vi måste ut och förkovra oss. Jag kände Björn Liljander, han tränade min bror när han var i Halmstad och var den som fick mig att bli intresserad av ledarskap, och hamnade sedan i Frölunda. Så jag hörde av mig till honom och frågade om det fanns några möjligheter hos dem för någon som mig, säger Pontus Lägge.
Det fanns det.
– Jag fick en bra start. Han och de andra jag hade runt mig, gav mig mandat, och stimulerade mig. Jag har haft en väldig tur på så sätt att jag alltid har haft bra människor runt mig, säger 30-åringen från Halmstad – och rabblar upp en massa namn på hockeymänniskor som han har betytt mycket för honom under åren i Frölunda, Färjestad och Luleå Hockey – sedan kommer han att tänka på när han 2016 ringde sin nu bortgångna pappa för att berätta att hans skulle träna Frölundas ena ungdomslag.
Ögonen blir glansiga.
– Jag glömmer aldrig det där samtalet. Vi bodde i Halmstad, men han höll på Frölunda hela i sitt liv, och det kom en del tårar när jag ringde honom på Facetime för att berätta vad som hade hänt. Jag tror han var lika stolt som jag och det är det där samtalet jag kommer tillbaka till varenda gång jag tvivlar och frågar mig själv varför jag håller på med det här, säger Pontus Lägge.
På hösten, året efter, gick hans pappa bort.
– Jag och min bror såg till att han fick komma upp till Göteborg och se en match i början av det året. Då mådde han fortfarande förhållandevis bra, men han hade problem med att gå och cancern hade spridit sig. Han var så glad över att få se Frölunda spela och pratade om det i månader, säger Pontus Lägge.
– Jag tror det förlängde hans liv med ett halvår, tillägger han.
När han vid 22 års ålder fick chansen av Björn Liljander var målet att bli SHL:s yngste tränare genom tiderna.
– Jag gjorde en tioårsplan, säger Pontus Lägge och fortsätter:
– Allt har gått fortare än jag förväntade mig och jag kan fortfarande bli det. Det vore roligt om jag någon gång fick chansen att arbeta på den nivån. Fast jag har mognat och känner ingen stress. Det får ta den tid det tar. Jag vill bli en så bra tränare som möjligt och det viktigaste för mig är att jag har roligt och känner mig stimulerad.
Han har inspirerats mycket av Sam Hallam, som blev SHL:s yngste tränare genom tiderna när han vid 33 års ålder tog över Växjö, men också Roger Rönnberg.
– Jag jobbade aldrig nära Roger, men jag skuggade honom. Jag var på alla deras träningar när jag bodde där nere och iakttog hur han bedrev dem och betedde sig. Han har gjort ett förjävla bra jobb i Frölunda. Sedan finns det saker jag hade gjort annorlunda. Jag försöker sno det bästa av alla, och det jag framför allt gillar med Sam är hans förmåga att anpassa sitt spelsystem efter motståndet hans lag möter, säger Pontus Lägge.
Hur tror du det skulle vara att jobba med spelare som är äldre än dig?
– De är också människor, och för mig handlar det inte om ålder, utan kompetens. Jag tvivlar inte på mig själv och tror inte att jag hade haft några problem med att jobba med någon som Erik Gustafsson. Sedan tror jag att jag, som aldrig spelade på den högsta nivån, hade kunnat lära mig mycket av de som har gjort det.
Har du börjat att fundera på vad du ska göra när ditt kontrakt går ut nästa år?
– Jag trivs och mår bra här, och tycker det känns spännande med Thomas Fröberg. Jag hade ett möte med honom och Uffe (Engman) när han kom till oss, för att skapa en relation. Sedan gick vi en golfrunda och käkade lunch ihop. Jag fick ett fint intryck av Thomas, och det känns som att vi är synkade. Jag är öppensinnad och vi får se vad framtiden har att erbjuda, men jag tar gärna nästa kliv i Luleå Hockey.
Jag har förstått att du har några roliga saker att se fram emot?
– Ja, jag ska över till Buffalo och vara med på samlingen USA:s förbund har för spelarna i 2009 års kull. Deras 216 bästa spelare ska dit och kommer att delas upp dem i tolv olika lag som under en veckas tid ska träna tillsammans och möta varandra. Det var en gammal bekant som bjöd in mig. Bob Mancini, som är deras utvecklingsansvarige. Jag lärde känna Bob när han följde med sin son, som skrev på för New York Rangers i vår, då han provtränade med Frölunda, och när vi träffades under världsmästerskapet i Tammerfors förra året berättade jag att jag alltid har tilltalats av intensiteten i amerikansk hockey och är nyfiken på hur de jobbar där borta. Han hade hört talas om att vi i Luleå Hockey har några spännande kullar på gång, och var lika nyfiken på att höra hur vi gör. Vi är totalt 30 tränare som kommer att vara med samlingen, men jag är faktiskt den ende som inte är amerikansk medborgare. Jag brukar få till svar att det inte är så stor skillnad på våra träningar när jag pratar med spelarna som har flyttat vidare till USA eller Kanada efter att ha varit hos oss. Fast det ska bli intressant att och jag hoppas att jag kommer lära mig mycket.
Han fortsätter:
– Sedan kommer jag att vara assisterande förbundskapten bakom Johan Rosén som har hand om U17-landslaget. Jag har varit med på några landslagsläger, för att se och lära, de tre senaste åren, och att jobba med så drivna spelare är skoj. Att få representera Sverige är också speciellt.