Från Öckerö loge hörs dragspel och bas? Nä, inte fan vet jag. Men det är fest i Göteborg och mitt i den står Hanna Olsson och gråter. Hon har spelat för HV71, Linköping och Djurgården under deras respektive storhetstider, men när Frölunda kallade flyttade hon hem. Nu har hon tagit klubben i sitt hjärta från division ett till SM-guld och om ni tycker att det här låter som någon ni känner igen så står hon på andra sidan isen. Klubban på knäna, blicken i backen, motståndare som jublar runt omkring.
Det här är inte en van position för Johanna Fällman.
Efter den andra SM-finalen skrev jag om Luleå Hockey/MSSK:s mäktiga facit. Nio säsonger, sju SM-guld, ett enda uttåg ur slutspelet – det sista blev covidinställt. Ännu mer imponerande än ovanstående är att sedan klubben flyttade till Luleå har man aldrig – aldrig – förlorat en finalserie. Det är naturligtvis inte bara en sportslig prestation av monumentala mått, utan också en konkurrensfördel.
Det finns ingenting som elitidrottare generellt tycker mer om än att vinna. Om klubben som alltid vinner jagar dig är chansen god att du kanske väljer en något lägre ersättning, ett lite kortare kontrakt, blir lite mer intresserad av deras bud. Om den klubben dessutom ståtar med Sveriges bästa verksamhet i damhalvan av sporten så blir du sannolikt väldigt nyfiken.
Den fördelen hade Luleå Hockey gentemot samtliga lag i hela SDHL. Efter 0–3 mot Frölunda är den komplett och fullständigt utraderad. Efter Göteborgsklubbens charmoffensiv – herrsportchef, klubbordförande och gamla guldhjältar har paraderat runt i olika medier för att sjunga satsningens lov – är det som att Luleå Hockey/MSSK inte längre existerar.
Det är naturligtvis inte så att den här klubben plötsligt blivit klappkass. Verksamheten håller fortfarande högsta klass. Men om unga talanger, europeiska stjärnor eller från den nordamerikanska proffsligan bortvalda gästarbetare vill spela i Sverige tror jag inte längre att Luleå Hockey/MSSK är det självklara valet.
Det är en situation som klubben själv satt sig i.
Man har valt att inte locka hem Fredrik Glader – skicklig lagbyggare, brett kontaktnät, medialt skicklig och med en relativt stor näsa för publicitet – utan i stället gjort Gladers forne assisterande tränare till ledare för verksamheten. Oskar Häggström har väl gjort själva värvningsjobbet helt okej, men till syvende og sidst misslyckats med att skapa ett lag som ens var nära den självklara utmanaren Frölunda. Han har heller inte lyckats mana på publikmassorna, höja intresset, vara Mandelanäven som visar Luleåpubliken vägen till dammatcherna i en stad där det finns gott om annan högoktanig idrott att lägga sin tid på.
Fram till i går var Luleå Hockey/MSSK ändå en titan, en gigant, oavsett vem som leder satsningen. Det är man inte längre.
Frölunda har i allt väsentligt kopierat deras satsning. Det är bra nyheter för sporten – men jobbigt för Luleå Hockey/MSSK. För när två klubbar tävlar om samma spelare med ungefär samma pengar och sportsliga förutsättningar så är det den som har mest annat att erbjuda som drar det längsta strået. När jag får välja mellan städerna Luleå och Göteborg är valet enkelt. Tyvärr misstänker jag att elitsatsande hockeyspelare tänker precis tvärt om.
Hanna Olsson kanske gråter fortfarande, eller så har hon börjat skratta. Vi vet hur det ser ut i ett guldomklädningsrum, bara inte när det ligger i Scandinavium.
När titaner faller förändras världen. Hur hanterar Luleå Hockey/MSSK den förändringen?