Han, sambon Alva och deras snart ettårig son tillbringar sommaren i deras stuga utanför Timrå.
– Vi köpte den för två år sedan, säger Filip Hållander och fortsätter:
– Det är skönt att ha något och vi trivs här, det var ju här vi växte upp. Att bo i en lägenhet inne i stan är inte heller vår grej.
Fast det är en del att göra.
– Jag tänkte måla både den stora stugan och attefallsstugan i sommar, men det tar längre tid än vad jag trodde att måla. Så det blir nog bara den attefallsstugan, säger han.
Han kommer att gå på is med Timrå, precis som den för tillfället klubblöse Jonathan Dahlén.
– Det var schyst av Timrå att låta oss vara med. Jag och Jonathan har tränat ihop tidigare, men det är tråkigt att bara vara två, säger Filip Hållander.
Vilken klubb blir det när du flyttar hem till Sverige – Timrå eller Luleå Hockey?
– Jag vet faktiskt inte. Det kommer inte att bli lätt att fatta det beslutet. Jag känner ju för båda Luleå Hockey och Timrå, men vi har fler vänner i Luleå. Det var ju några år sedan vi flyttade härifrån. Fast jag har ett år kvar på mitt kontrakt och hoppas de ska erbjuda mig en förlängning, säger den 22-årige Pittsburgh- och Wilkes-Barre/Scranton-forwarden.
Han hade många alternativ våren 2019, då Timrå åkte ur SHL
– Åren i Luleå var fantastiska. Jag fick den första säsongen förstörd av en skada, men att jobba med (Thomas) "Bulan" (Berglund) och de andra gjorde mig till en bättre spelare, säger Filip Hållander.
En sak grämer honom än i dag.
– Det var tråkigt att vi inte fick spela om guldet den första säsongen, och att vi inte lyckades ta oss längre än till kvartsfinalen säsongen efter. Vi förtjänade mer än så, säger han.
I augusti fick han och hans sambo sitt första barn, en pojke som de gav namnet Colin.
– Det är det största som har hänt mig, säger Filip Hållander och fortsätter:
– Att få honom gav mig också perspektiv, jag insåg att det finns viktigare saker än hockey. Om jag har haft en dålig match så är den glömd när jag kommer hem och träffar honom.
Sedan tillägger han:
– Men det var ganska jobbigt i början. Han var bara två veckor gammal när jag åkte över dit (för att vara med på Pittsburghs träningsläger) och det var strul med deras visum. Så vi var ifrån varandra ett tag.
Han blev uppkallad till Pittsburgh flera gånger.
– Jag trodde att jag skulle vänja mig vid spel på liten rink snabbare än vad jag gjorde Jag hade ju gjort det med landslaget. Men vi spelade inte som de gör i NHL. Hockeyn de spelar där är mycket rakare. Det tog mig också ett tag att hitta min roll (i farmarlaget Wilkes-Barre/Scranton). Fast det gick bättre och bättre för mig. Det blev bara en match med Pittsburgh. Men jag fick träna med dem flera gånger. Det var lärorikt, säger Filip Hållander.
Att debutera i en arena som Madison Square Garden måste ha varit häftigt?
– Det var det. Jag fick inte spela så många minuter, men det är något jag aldrig kommer att glömma. Tyvärr gjorde jag bort mig i mitt första byte. Jag var lite stissig och hamnade fel. Det fick jag höra efteråt. Vi var lediga den dagen och jag var och spelade golf när min tränare ringde och berättade att några av deras spelare hade blivit sjuka och att jag skulle sätta mig i en taxi. Jag kom fram till arenan sent och hann bara gå igenom det viktigaste med en av deras assisterande tränare. Tyvärr var det just en av sakerna han gick igenom med mig som jag gjorde fel. Hade han inte nämnt det så hade jag åtminstone haft något att skylla på (skratt).
Hur långt från att ta en plats i Pittsburgh känns det som att du är?
– Inte alltför långt. Att spela där är nästan lättare. Även om alla är mycket skickligare och konsekvenserna av misstagen blir större. AHL är som allsvenskan, men mer fysisk. Det är inte så mycket struktur. I SHL och NHL vet alla var de ska vara, det gör det lättare. Jag kommer att få jobba för det. Det är ju trots allt världens bästa liga. Men jag bör ha en hygglig chans på någon av de sista platserna.