Det är en lång och krävande säsong Pontus Själin och de andra spelarna i Luleå Hockey har bakom sig, och han valde att stå över den utlandsresa laget har varit iväg på efter guldet, men tio dagar efter det säkrades kunde han inte hålla sig borta från Coop Norrbotten Arena längre.
– Jag blev för rastlös, säger han – med ett leende – och fortsätter:
– Jag klarar inte av att sitta still för länge och kände att jag behövde göra något, så jag åkte hit och körde ett lättare styrkepass. Sedan sprang jag en mil.
Han genomförde slutspelet med en skadad axel.
– Den första tiden var jobbig, men jag försökte lura hjärnan och spela som om jag inte hade ont. Det går inte att tramsa när det är slutspel. Är det tydligt att man är skadad så jagar de en, säger Pontus Själin som fortsatte att offra sin kropp och täckte näst flest skott av alla under slutspelet.
– Det är en del av jobbet och något jag tycker ska kunna förväntas att alla gör, säger han.
Varför det på grund av skadan du inte följde med på lagresan?
– Delvis. Jag hade fått en läkartid, men också för att jag har en familj som jag känner att jag måste ta ansvar för. Min tjej fick ta det mesta under slutspelet och just nu är hockeyn sekundär för mig. Jag behöver vara pappa och sambo, i första hand, ett tag.
– Jag har checkat ut fullständigt, jag vet knappt vad vi kommer att ha för lag nästa säsong, travet är det enda jag har koll på just nu. Det börjar ju närma sig elitloppstider, tillägger han.
Har dottern förstått vad du och dina lagkamrater lyckats göra?
– Hon fattar, säger han och skrattar.
Sedan berättar Luleåbacken:
– Morgonen efter den sista matchen sprang hon runt i huset med guldbrillorna och guldhjälmen på, bet i medaljen och ropade: "SM-guld, SM-guld".
Vad kände du efter matchen?
– Det var en lättnad, säger han och ler.
– Glädje med, förstås, men mest lättnad. Jag har ju varit länge och när vi var nära för tre år sedan började jag undra om det någonsin skulle bli något guld, tillägger han.
Kommer du att behöva operera axeln du har haft problem med?
– Ja. Vår läkare sa att jag behövde en direkt när vi fick veta vad problemet var, men det var för nära inpå slutspelet och han förstod mig när jag sa att jag inte ville missa det och tänkte spela på tills det inte gick längre. Så det blir operation nästa vecka i stället, och jag fick knapra piller ett tag, men det var det värt.
– Sedan har jag ingen aning om hur lång rehabiliteringstiden efter operationen är, säger han.
Att de hade kvaliteterna som krävs för att vinna ett guld kände han redan i början av säsongen.
– Vi behövde knappt spela bra för att vinna matcher, kändes det som. Det fanns dessutom ett lugn i laget. Det kändes lugnt även under den fjärde semifinalmatchen, säger Pontus Själin som hoppas få uppleva fler guld innan han lägger av.
När jag berättar att Oscar Engsund, som inte tilläts återvända till dem förrän efter säsongen, har grämt sig över att han missade guldet kan Pontus Själin inte hålla sig.
– Det är inte säkert att det hade blivit guld med honom i laget, säger han – med ett flin – och fortsätter:
– Skämt åsido, det är roligt att de flyttar upp hit igen och jag unnar jag honom ett guld. Vi får försöka göra om det nästa säsong.
Ni fick fira med riktiga Le mat, och inte en kopia, som Skellefteå. I vilket skick är pokalen efter ert firande?
– Ingen aning. Jag har inte sett den annat än på bild sedan förra lördagen efter guldet. Jag skulle tro att Uffe (Engman) eller (Stefan) Enbom har den i tryggt förvar. Den är förmodligen inlåst i ett kassaskåp. Så jag tror inte någon behöver oroa sig.