Detta är en återpublicering. Reportaget publicerades för första gången 14 januari 2023.
Osten har fixat nyckeln till det gamla omklädningsrummet i Cederparken som när som helst ska rivas. Han har också med sig varm apelsinsaft, precis som på den gamla goda tiden.
Här låg Cederns uterink på 50- och 60-talet och det sista som finns kvar är det slitna huset.
Åtminstone i fysisk form.
Kommunen har beslutat att byggnaden ska jämnas med marken, men minnena lever kvar i allra högsta grad.
Kent "Sudden" Sundén, Ulf Garney, Hans "Frecka" Fredricson, Åke Wikman, Peter "Greppa" Åström, Thomas "Brocke" Bäckström och Lars "Osten" Bergström har samlats för att berätta om en svunnen tid.
Tiden innan IFK Luleå och Luleå SK slogs ihop och bildade Groko Hockey som sedermera blev Luleå Hockeyförening.
– Vi är som ett vandrande museum. Slår man ihop vår samlade hockeyhistoria så bräcker vi Luleå 400 år, säger "Osten" och alla skrattar.
Ja, att använda ordet legendarer i detta sammanhang är inte att överdriva.
Utanför viner snön och vädervarningen som SMHI skickade ut tidigare under dagen har inte slagit fel. Kent Sundén kommer sent då han kört fast.
– Nu kommer vår stora stjärna, säger Osten när Sundén kliver in genom dörren.
– Frisparkar som Ronaldo lägger, det kunde Kent redan på 70-talet, säger Osten.
Var det så, Kent?
– Nej, säger han blygsamt. Någon stjärna vet jag inte om jag var, men jag tränade mer än de flesta. Jag bodde nära och när man kom vid gathörnet kollade man alltid om det lyste här.
– Han var grym, kontrar Osten.
Kent Sundén, 76, blev uttagen i Vikingarna, Sveriges B-landslag, som IFK Luleås första landslagsspelare i ishockey. Han dominerade också på fotbollsplanen och var med och spelade upp IFK Luleå i allsvenskan.
Han var Luleå trogen hela karriären trots stort intresse utifrån. Sista säsongen spelade han 1979-1980.
– Han tackade nej till Brynäs i tre års tid, berättar Åke Wikman och tittar mot Kent.
– Om du hade farit hade du tillhört skaran med Börje Salming, Stig Salming, Lars-Göran Nilsson, Tord Lundström och gänget. Det var Anders Engström som värvade dem alla, säger Åke.
Kents pappa Knut "Knutte" Sundén hade en viktig roll på Cedern. Han fixade med material, skötsel och var också tränare.
– Det var tack vare honom IFK Luleå fick fram så många bra spelare, säger Ulf Garney.
Den legendariske lagledaren Åke Wikman, i dag 78 år, har varit med hela vägen från Cedern till Delfinen och det första och enda SM-guldet 1996.
Han minns tillbaka hur allt började på Cedern 1964.
– Lars-Åke "Bobban" Nilsson (Skuggans pappa) och jag var polare och det var han som drog in mig i hockeyn och ville att jag skulle hjälpa till i IFK Luleå för de behövde folk, säger Åke Wikman och fortsätter:
– Jag höll på med rubbet och hade tre lag samtidigt, A-pojkar, juniorlag och A-laget. De tyckte jag var en riktig fixare. Jag donade och gjorde allt möjligt runt omkring lagen.
Osten flikar in:
– Åke var storpappa till alla vi som tillhör den här generationen. Jag och Greppa är lite framtidsmän i det här sällskapet, säger han.
Med sin vita amazon och hämtade Åke upp spelarna som bodde längre ifrån rinken.
– Det var som en buss, säger Åke som många gånger hyllats för sitt ideella arbete.
– Det kan stämma att jag var en eldsjäl för jag höll i det mesta. Jag hade bra hjälp av Ingard Gustavsson, han hade en son i laget och var ordförande. Det var vi som drog det tunga lasset och drog i gång IFK Luleås ungdomshockey som blev riktigt bra. Vi började på Cedern och gick vidare till ishallen och junior-SM där vi spelade två finaler. Vi fick fram bra spelare som hela tiden avancerade till A-laget.
Guldet kommer på tals, men det är inte mästartiteln som Åke Wikman värderar högst i dag.
– Jag var med under tre SM-finaler, men personligen håller jag inte SM-guldet högst. Det var när vi gick upp i elitserien 1984.
Varför?
– Vi var en riktig dark horse. Det var ingen som trodde på oss. Vi var ju inte ens bäst i Norrbotten under 70-talet och början av 80. Det var Boden, Kirunalagen och Piteå som var de tongivande. Det var först när vi kom till allsvenska kvalserien första gången 1976 under Lennart Höglanders tid. Vi förlorade med dunder och brak, men det var då det egentligen började.
Att nå elitserien var det inget snack om.
– Nej. Det trodde man aldrig att vi skulle hamna i, men vi kom mer och mer. Det var när vi slog Örebro i allsvenska kvalserien 1980 som Luleå Hockeys stora genombrott i svensk hockey kom. Örebro hade den berömda miljonkedjan med Hardy Nilsson, Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg och Martin Karlsson, men vi slog ut dem trots att de var favoriter.
Sedan kom säsongen 1983/1984 och elitseriekontraktet.
– Vi slog ut Hammarby och vann den avgörande matchen med 7–4. Det glömmer jag aldrig. För mig är den händelsen det största och vi hade 17 spelare från Norrbotten. Det var många Luleåkillar som gått hela vägen och det var en extra krydda. Tre spelare var med hela vägen från Cedern, till Delfinen och upp i elitserien – Rolf Karlsson, Thomas Bäckström och Mats Blomqvist. Vi hade aldrig gått upp i elitserien utan Blomqvist. Det var dåtidens Jarmo Myllys. Han började på Cedern och blev A-lagets målvakt när han var 15 år.
Hans "Frecka" Fredricson, 78, tillhörde under många år IFK Luleå och var en av de tongivande spelarna. Han satte fast benskydden med konservringar för att det var för dyrt med tejp.
Han hade också några heta dueller med Osten.
– Ett stenkast härifrån åsamkade Frecka mig mitt första blodvite och jag hamnade på lasarettet. Jag var tio år då. Du skulle haka mig och jag fick din klubba upp i ansiktet, berättar Osten.
– Jag slog sönder munnen på dig, jajamän. Och du var mycket yngre så jag hade lite dåligt samvete för det, säger Frecka.
Nioårige Osten var från början lagets maskot. Genom ett hål i staketet på Åsgatan där han bodde kunde han se de äldre pojkarna spela och ville genast bli en del av gänget.
– Du titulerades på den tiden som vår maskot för att du var så liten. Och så munhöggs han med Janne Olsson i AIK. Osten har alltid haft en bra och rapp käft, säger Åke Wikman.
Den lille maskoten blev senare en av de största i Luleå Hockeys historia.
– Osten är utan tvekan en av våra stora ledare. Han har betytt mycket för Luleå Hockey. Han har haft en lång karriär och var bara runt 30 när han blev A-lagstränare. Hade han inte åkt till Stockholm för att studera till gymnastikdirektör hade han också kunnat bli en etablerad spelare i IFK Luleå. Han var en riktig talang och kom med i A-laget redan som 18-åring, säger Wikman.
Den hårdnackade forwarden Thomas ”Brocke” Bäckström, 69, är själv imponerad över den starka produktionen av spelare.
– Det är egentligen fantastiskt hur många talanger som kom fram på den tiden. Bara på Östermalm och Malmudden var det Sundén, Garney, Frecka, Kjell Widmark, Staffan Widmark, Åke Stenberg och Thomas Strandberg, säger Brocke.
Han minns tillbaka till Cedern. Från Lulsundet tog han sparken till Östermalm.
– Vi spelade här hela dagarna och ibland gick klubban sönder och då gick man upp till Knutte Sundén. Han hade ett förråd i källaren där han limmade ihop klubborna med tvingar och så fick man låna en ny på villkoren att man skulle lämna tillbaka den sen, säger Thomas Bäckström och fortsätter:
– När vi var hungriga gick vi på Ekens, numera Östergök. Man hade dåligt med pengar så man köpte bara pommes frites med mycket ketchup. Sedan fortsatte man lira.
I nästan 60 år har Brocke och Osten hängt ihop. Än i dag har de en nära relation.
– Han är min närmaste och äldsta kompis. Vi fick förtroendet att vara tränare ihop och vara med om den framgångsrika perioden på 90-talet. Vi tänker hockey på liknande sätt och har byggt en fin kamratskap genom åren, säger Osten.
De vittnar alla om en svårslagen gemenskap och en stark kärlek till sporten. Nuet var det enda som fanns och en strävan efter att bli bättre för varje dag.
Det räckte långt.
Längre än vad de någonsin hade kunnat tro.
– När vi var här i mitten av 60-talet spelade vi mot lag som Öjebyn och Kågedalen. Det var kanske hundra klubbar som var bättre än oss. När jag växte upp var det otänkbart att Luleå skulle spela mot Brynäs och Leksand. Det var som att beträda månen, säger Osten och konstaterar:
– 30 år senare är Greppa, Wikman, Brocke och jag i båset och får vinna SM-guld. Med Ulf Garney i föreningen, Frecka i förbundet och Kent kritiskt granskande på varje träning.
Ulf Garney, 78, har stenkoll på hockeyns historia i Norrbotten. Med inlevelse berättar han om den första ishockeymatchen som spelades i Norrbotten. Det var den 12 februari 1933 på Södra hamnplanen utanför Ångsågen i Luleå. Publiken fick betala 50 öre och trehundra personer kom för att titta när IFK Luleå besegrade Luleå SK med 2–0.
Under resten av februari och en bit in i mars spelade sex lag en serie på den nya banan. Förutom IFK och LSK deltog Gultzau AIS, Luleå Ishockeyklubb och Castor.
Under 40-talet låg det en ishockeybana på Loet, där busstationen ligger i dag, och 1950 öppnades Cederns is. Redan 1939 skrev Norrbottens-Kuriren att Cedern skulle vara en lämplig plats att ha en hockeybana på. Kurirenskribenten "Nic", Vilhelm Lindgren, hade propagerat för hockeyn från slutet av 20-talet, berättar Ulf Garney.
Det kom också finbesök till Cedern.
– I mitten på 50-talet var det engelska proffslag här. Nottingham Panthers och Wembley Lions med Kenny Booth. De var barhuvade och vattenkammade. De spelade mot länslagen och vann stort. Även USA:s landslag var här 1952, samma år de kom tvåa i olympiaden i Oslo, säger Ulf Garney.
På Cedern fick Åke Wikman uppleva sitt första slagskott någonsin. Året var 1956.
– Sovjets B-landslag kom hit och under en periodpaus var det en kille som kom ut och slog ett slagskott. Sedan kom kanadickerna, Mike Desilets som spelade med Kiruna AIF och slog slagskott, säger han.
Peter "Greppa" Åström har under alla år tackat nej till intervjuer, men den här dagen följer han med till Cedern.
– Jag var här dygnet runt och längtade alltid efter den varma saften. Jag, Osten, Jörgen Eriksson och några till – vi hängde här i parti och minut. Jag spelade i tre år här och ett sista på Tuna, sedan var det färdigt. Jag platsade inte längre.
När kom du på att du skulle bli materialare?
– 1971. Åke tog med mig.
Ja, Åke Wikman tog Greppa under sina vingar och gav även honom sitt smeknamn.
– Ja, det är jag som döpt Greppa. Han hade världens konstigaste grepp på klubban när han spelade och jag sa det åt honom. Då var det någon som snappade upp det sedan dess kallas han för Greppa.
Greppa var kompis med alla och ville vara kvar i gemenskapen även fast han slutat spela.
– Han frågade mig om han kunde hänga med och jag sa att han kan bli materialare, så jag tog med honom som 15-åring. På den vägen blev det och det har han hållit på med sedan dess. Eller han haft jobb och gått skola, tagit studenten och jobbat på SJ, men han har alltid fortsatt att vara materialare på sidan om. Han blev heltidsanställd först när vi gick upp i elitserien 1984, säger Åke Wikman och fortsätter:
– Han gör sista året nu, det säger han i alla fall, men man vet aldrig. Han är en legend.
Osten och Greppa har följts genom hela livet.
– Jag är tre dagar äldre än Peter och vi har följts från BB. Gått på Bergviksskolan, varit här på Cedern, gjort lumpen tillsammans och gått gymnasiet tillsammans. Vi har varit i Luleå hockey tillsammans och bor nu hundra meter från varandra, säger Osten.
Att så många blev så bra på Cederns tid tror Osten dels beror på närheten till isytor där de kunde lira. Spontanidrotten är en hjärtefråga för honom och han är bekymrad över hur det ser ut i Luleå numera.
– När jag var liten fick jag åka med morsan och tvätta på Örnästvätten. Nu tvättar alla hemma och det är ju bra, men bor man här så måste man åka till Bergnäset för att åka skridskor. Det är omvänt. Det finns ingenstans att åka skridskor i stan, säger han och fortsätter:
– Finns det en isyta, två målburar och det bor barn runtomkring – då kommer de att gå dit.
Greppa flikar in:
– Tittar bara på isen man spolade upp utanför ishallen under pandemin. Det var fullt hela tiden, säger han.
Osten har ett eget förslag han hoppas politikerna ska nappa på.
– Med vintrarna som vi har här tycker jag man ska bygga en konstfrusen bana i centrum och en i varje väderstreck. Fem konstfrusna banor som man kan nyttja i september, oktober, november och december.
– Vem har lärt Lasse Lindgren hur man agerar i tre mot två? Det har han lärt sig på gatan. Det är från spelet man lär sig. Det går kanske inte att få tillbaka samma spontanidrott, men man kan skapa förutsättningar för den. På något sätt borde man kunna fånga det som var bra då i en modern tappning.