Foto: PÀr BÀckström
Det var under en landslagssamling i VierumÀki, ett litet samhÀlle nÄgra mil norr om vÄrt östra grannlands huvudstad, som LuleÄ Hockeys dÄvarande trÀnare Fredrik Glader övertalade den hemkÀra ÄngermanlÀnningen att komma upp och hÀlsa pÄ dem.
â Att flytta hit Ă€r ett av de bĂ€sta besluten jag har fattat i mitt liv, sĂ€ger Emma Nordin nĂ€r vi tio Ă„r senare slĂ„r oss ned i hennes och sambon Mikaels vardagsrum.
â Den dĂ€r killen Ă€r duktig pĂ„ att surra, men allt han lovade mig nĂ€r jag hĂ€lsade pĂ„ infriades och vi kĂ€nde oss snabbt som hemma hĂ€r, sĂ€ger hon och berĂ€ttar att flytten dessutom har gett henne vĂ€nner för livet.
Hon dricker en klunk av det nybryggda kaffet, sedan stÀller hon ifrÄn sig sin kopp och meddelar att hockeykarriÀren Àr över.
â Det var nĂ„gon gĂ„ng innan jul jag insĂ„g att det nog Ă€r sĂ„ hĂ€r det mĂ„ste bli, sĂ€ger hon och fortsĂ€tter:
â Om huvudet fĂ„tt bestĂ€mma hade jag spelat vidare, men jag har problem med kroppen en lĂ„ng tid och till slut började jag frĂ„ga mig sjĂ€lv om det verkligen Ă€r vĂ€rt det. Det kommer ju faktiskt ett liv efter hockeyn. Jag har börjat vĂ€nja mig vid tanken pĂ„ att det Ă€r över, men det kĂ€nns fortfarande jobbigt.
Det Àr bara de allra nÀrmaste hon har berÀttat för.
â Det har kĂ€nts jobbigt och jag vill göra bort allt pĂ„ en gĂ„ng, förklarar hon.
Att det blev hockey för henne berodde mycket pÄ pappa Urban som spelade för Modo fram tills Äret hon föddes.
â Hans hjĂ€lp betydde mycket för mig nĂ€r jag var yngre och en del av det han lĂ€rde mig hade jag med mig Ă€nda till slutet, sĂ€ger Emma Nordin.
â Sedan har haft min största supporter, men ocksĂ„ kritiker, i mamma. Hon kan förvĂ„nansvĂ€rt mycket om hockey, med tanke pĂ„ att hon sjĂ€lv aldrig spelade pĂ„ elitnivĂ„, och har alltid varit brutalt Ă€rlig, tillĂ€gger hon.
Kanske var det dÀrför du tog dig sÄ lÄngt?
â Ja, kanske, och det har alltid funnits en kĂ€rlek i det, sĂ€ger Emma Nordin â som debuterade i Modo redan vid elva Ă„rs Ă„lder, Ă€r SDHL:s bĂ€sta poĂ€nggörare genom tiderna med sina 301 mĂ„l och 378 assist, har blivit svensk mĂ€stare sju gĂ„nger och gjort 259 landskamper.
Ăven om det finns mycket att vara stolt över sĂ„ grĂ€mer hon sig över medaljmissarna vid de olympiska spelen i Vancouver och Sotji.
â Det sista mĂ€sterskapet jag var med i var en stor besvikelse, sĂ€ger Emma Nordin.
â Jag kĂ€nde mig fĂ€rdig, sĂ„ jag sa nej nĂ€r de frĂ„gade om jag var uttagningsbar till lĂ€gret efter, men jag vet inte hur jag hade gjort om jag fĂ„tt frĂ„gan igen efter det. Det var lite bĂ„de och, att representera sitt land Ă€r ju en Ă€ra, men jag hade varit med lĂ€nge och det kĂ€ndes skönt att kunna fokusera pĂ„ en sak, tillĂ€gger hon.
Det Àr mycket hon kommer sakna nu nÀr karriÀren över.
â Hockeyn har alltid varit en del av min identitet och kickarna den har gett mig blir nog svĂ„ra att hitta nĂ„gon annanstans, konstaterar hon.
Problemen som fick henne att sluta startade med en inflammation i sacroiliacaleden, den led som förbinder korsbenet med höftbenet.
â Det gjordes en utredning för sex eller sju Ă„r sedan och jag blev diagnosticerad med en inflammatorisk ryggradssjukdom som Ă€r kronisk, sĂ€ger hon och fortsĂ€tter:
â Den skapar inflammationer bĂ„de i ryggraden och i bröstkorgen, och de kan i sin tur göra en orörlig. Sedan Ă€r det mycket smĂ€rta. De tvĂ„ första Ă„ren var vĂ€ldigt jobbiga, jag kunde knappt sova eftersom jag hade sĂ„ ont och kĂ€nde mig deprimerad. NĂ€stan utbrĂ€nd.
â Bara en sĂ„dan sak som att ta pĂ„ mig sockar pĂ„ morgnarna Ă€r svĂ„rt och Ă€ven jag har fĂ„tt hjĂ€lp av en reumatolog som hittat en behandling som gör det möjligt för mig att hĂ„lla sjukdomen i schack sĂ„ har det tagit pĂ„ mig mentalt, sĂ€ger hon och berĂ€ttar att hennes ena axel dessutom Ă€r trasig och behöver opereras.
Det var ett slut likt det Linus Omark fick hon hoppades pÄ, men sÄdana Àr fÄ hockeyspelare förunnade, och nÀr slutsignalen ljöd i Scandinavium den 16 mars brast det för henne.
â Inget Ă€r för evigt och jag insĂ„g tidigt att det skulle mycket till för att vi skulle ta guld Ă€ven i Ă„r, men det Ă€r klart det var en besvikelse att vi förlorade för första gĂ„ngen pĂ„ sju Ă„r just det Ă„r jag slutar, sĂ€ger Emma Nordin och dricker upp den sista kaffeskvĂ€tten innan hon medger att hon inte kom upp i samma nivĂ„ som i 2024 Ă„rs slutspel.
Hur ska LuleÄ Hockey klara sig utan dig och alla andra betydande spelare som av olika anledningar har lÀmnat dem sedan det senaste guldet?
â Den nya ligan i Nordamerika har förĂ€ndrat förutsĂ€ttningarna för alla klubbar. MĂ„nga spelare vill över dit och att hantera den nya verkligheten kommer att bli en utmaning. Ăven om det kommer nya, unga, duktiga tjejer underifrĂ„n. Det Ă€r ocksĂ„ naturligt att kulturen vi har byggt upp förĂ€ndras nĂ€r vi lĂ€mnar och det kommer in nya spelare. Fast jag hoppas att grunden med ett hĂ„rt jobb Ă€r nĂ„got som kommer fortsĂ€tta kĂ€nneteckna LuleĂ„ Hockey.
Vad ska du göra nu?
â Jag vet inte Ă€n, men jag har börjat söka jobb och har faktiskt en arbetsintervju pĂ„ torsdag.
Ăr en fortsĂ€ttning inom LuleĂ„ Hockey nĂ„got du kan tĂ€nka dig?
â Att jobba inom LuleĂ„ Hockey Ă€r min dröm och jag kan tĂ€nka mig mĂ„nga olika roller. En sak jag tycker det hade varit roligt att jobba med Ă€r individuell utveckling. Vi fĂ„r se vilka möjligheter det finns, men en sak som har slagit mig Ă€r att det knappt finns nĂ„gra kvinnor pĂ„ herrsidan av svensk junior- och seniorhockey, vilket blir allt vanligare inom den nordamerikanska hockeyn. Jag kan faktiskt bara komma pĂ„ en. Det hade varit roligt att bryta den barriĂ€ren tillsammans med Erika Grahm i BrynĂ€s.