Foto: MAXIM THORE
Det har nästan gått en vecka sedan Luleå Hockey säkrade det efterlängtade guldet och spår efter den vilda fest som det utlöste finns överallt i Coop Norrbotten Arena.
– Det är ju ingen mening att vinna guld om man inte får fira, och fira är något folk i den här staden har visat sig vara rätt bra på, säger André Jonsson.
Stämningen som han och alla andra som var på plats den där kvällen lyckades skapa kommer det att pratas länge om.
– Det var helt sjukt, jag var nästan överflödig. Det var ju inte som att jag behövde hetsa folk att sjunga. Min enda egentliga uppgift var att försöka hålla någon form av ordning i det pågående kaoset. Det enda jag grämer mig lite över är att jag inte passade på att njuta mer och jag hoppas att jag någon gång får uppleva det här igen utan att känna att jag måste ta ansvar för något, säger han med ett leende.
Det var när Brian O'Neill satte 5–1 som han insåg att det som hade känts som en evighetslång väntan snart var över.
– Jag har aldrig varit så glad som jag var just då och grät, som många andra på läktaren, av lycka, säger André Jonsson.
– Jag vet inte vad jag har gjort för gott här i livet för att förtjäna det här, men jag är tacksam, fortsätter han.
Med några minuter kvar av matchen kände han sin telefon vibrera.
– Jag brukar aldrig svara i telefon när jag står på räcket, men min sambo är gravid och jag tog upp den för att försäkra mig om att inget hade hänt henne. Det var inte hon som ringde. Det var Linus Fröberg. Det är en skön jävel, men den gången klickade jag bort honom. Jag hade bättre saker för mig, säger André Jonsson och skrattar.
– Jag kommer aldrig att glömma vrålandet under avslutande sekunderna. Det var som att folk skrek ur sig all den frustration som hade byggts upp under årens gång, tillägger han.
Han var en av de supportrar som var först in på isen efter slutsignalen hade ljudit.
– Jag hade bara druckit två öl, men jag minns inte så mycket av det som hände där. Jag minns att jag hade fullt sjå med att få bort kravallstaketen och öppna sargen så att alla kunde ta sig in. Sedan minns jag att jag blev omkringsläpad på vår trumma och hoppade upp på sargkanten och sa åt folk att backa så att de kunde få pokalen och sina medaljer. Det är allt. Det kanske beror på att en av ordningsvakterna blev sur och slängde ett kravallstaket i huvudet på mig, men det är skit samma, säger han – garvandes.
– Guldet var värt en hjärnskakning. Jag hade skallat ett kravallstaket till om det behövts, tillägger han.
Firandet på stadens gator var precis lika galet.
– Det var helt stört, även pisställena var knökfulla. Själv kände jag mig helt färdig vid tolvtiden. Fast när jag var på väg hem var det någon i Luleå Hockey som slet in mig på stället de hade abonnerat. Det var förstås roligt, men jag är inte viktigare än någon annan på vår läktare. Det är massor av människor som har bidragit och har en del i det här guldet, säger André Jonsson och ler.
Guldet var något Luleå som stad behövde enligt honom.
– Den här föreningen är det finaste vi har och är inte bara mitt liv, utan betyder mycket för tiotusentals människor, och det är inte som att vi bortskämda med saker att glädjas över. Sedan var det lite komiskt att se att kommunhöjdarna var på plats under guldfirandet, säger André Jonsson.
– De verkar ju inte bry sig speciellt mycket i vanliga fall, så jag kunde inte låta bli att le när de kom upp på scenen en andra gång och blev utbuade, fortsätter han.
Att framgången ska förändra föreningen är inget han oroar sig för.
– Det finns föreningar som definieras av sina sportsliga framgångar, men den här är inte en av dem. Den är mer än så. Sedan är det klart att guldet har gett oss mersmak och alla som står kvar på läktaren kommer säkert att vara förbannade om det blir en semifinaltorsk nästa år, säger han med ett skratt.
Själv har han inga tankar på att lämna H-läktaren.
– För en del har guldet säkert varit målet och för dem går det ju inte att få ett bättre slut än så här, men mig blir folk inte av med och jag hoppas vi är många som fortsätter kötta på, säger André Jonsson.