Johansson: SHL har utvecklats till ett spelförstörande moment

Det var inget större fel på matchen, om vi jämför med vissa andra sömnpiller som passerat framför våra ögon likt proppmätta zombies de senaste åren. Det var inget fel på underhållningen, kringarrangemanget, det är oftast hockeyfokus – och viss, ja, låt oss kalla det konsumentupplysning, från föreningen – på jumbotronen här i stan, med fläckvis utdelning av ostbågar och hockeyspel som irriterar den trognaste ståplatspubliken men knappast stör oss vanlisar. Luleå Hockey förpestar ju inte vår tillvaro med vare sig tinnitusframkallande pappersklappor eller schwamlet kysskamera, det finns egentligen inte mycket att klaga på.

Ändå.

På tre av fyra läktarsidor hade jag kunnat blindkasta tio hamburgare och bara träffat folk med två av dem. Den officiella statistiken säger att det var just över 4 019 på plats, och det är långt ifrån bara Luleå som har publikproblem.

För några år sedan infördes tuffare regler för att få bort hakningar och fasthållningar för att ge lirarna större utrymme. Men SHLs största bekymmer är inte och har aldrig varit spelförstörande moment – det är att hela SHL har utvecklats till ett spelförstörande moment.

Vad beror det här på? Visst, mode är en orsak, precis som när Lasse Falk 1-3-1-härjade som värst kommer de flesta lag att spela den hockey som visar sig vara framgångsrik för stunden. Men det finns också en större diskussion som vi borde ta.

Den om att det de facto har blivit så dyrt att misslyckas att ingen vågar testa något nytt.

1-3-1-hockeyn var en taktisk snilleblixt, ett extremt strukturerat spelsystem utvecklat för att såra dåtidens relativt ostrukturerade ishockey. Torpedhockeyn tillkom som en motrörelse, ett sätt att såra 1-3-1. Jonas Rönnqvist stod för nästa taktiska revolution – och nu spelar alla den typen av ishockey.

Problemet är att Rönnqvist införde den här ishockeyn 2010. Sedan dess har den bara utvecklats, finslipats, gjorts ännu mer solid. Någon motrörelse har vi inte sett skymten av.

Visst, det går utmärkt att propagera för att det här spelsättet är offensivt, att det är skridskobaserat – men när alla spelar likadant, med blott varierande grad av skicklighet, innebär det också att alla lag mer eller mindre tar ut varandra.

Jag drömmer om en verklighet där någon vågar testa den där galna offensiva pressen som Joakim Fagervall beordrade i slutspelet för ett par år sedan över en hel säsong, den här gången med ett lag som byggts specifikt för det syftet. Eller något annat, vad som helst – så länge något händer.

Men det gör det inte. Faran med att åka ur är helt enkelt för stor jämfört med belöningen för att vinna.

Nästa säsong börjar det nya tv-avtalet med Cmore att gälla. Det kommer att ge varje SHL-lag någonstans mellan 13 och 19 miljoner mer i bidrag från ligan – årligen. Detta utöver bidraget på 29 miljoner som redan nu kommer varje säsong.

Om din nya idé skulle visa sig vara bedrövlig, om du skulle möta ett stekhett Modo eller Leksand i kvalspel, om du skulle åka ur så skulle det betyda att klubben förlorar 45 miljoner. Det är många kompetenta spelare – och kanslipersonal, och satsningar på lokala talanger, upprustningar av gym och allt möjligt pyssel och pynt – som försvinner.

Tacka fan för att ingen vågar testa något nytt då.

Så vad ska man göra istället?

Vad sägs om att fundera på vad det är vi svenskar egentligen vill se?

Är det verkligen de bästa spelarna i världen? I så fall har jag tråkiga besked – det tåget har gått sedan länge. Det är knappt att vi får hit tredje klassens spelare längre. Men det gör inte så mycket, jag tror nämligen inte att det är vad publiken vill ha.

Jag tror att publiken vill ha spänning, rivalitet och matcher som betyder något reellt – inte en stilla fingerkrok om vilket lag som tvingas spela åttondelsfinal.

Publiken vill definitivt ha hopp, drömmar och en tro på att nästa säsong, då jävlar – oavsett vilken serie man spelar i.

Jämför gärna med fotbollen. Visst, som IFK Luleå spelar nu känns det som en utopi, men det är i alla fall ingen omöjlighet att laget spelar i allsvenskan om tio år. Det är görbart – precis som det varit görbart för AFC, Sirius och Östersund som alla tagit vägen via norrettan. Jämför gärna med det tankemässiga vansinnessprång som krävs för att fantisera ihop en liknande utveckling för Kalix, Kiruna, Boden eller Piteå i ishockeyns tredjedivision.

Hur kan hockeyn skapa samma levande seriesystem? Samma drömmar, samma spänning, samma galna framgångssagor? Jag har inga hundraprocentiga svar, men jag har en tanke. Vad sägs om att fondera samtliga medel från det nya tv-avtalet? Vad sägs om att använda avkastningen från den fonden till att skapa en enklare väg mellan division I, allsvenska och SHL? Kanske jämna ut de ekonomiska skillnaderna en smula, istället för att sakta strypa så många lags drömmar?

Jag har inga givna svar – men jag vet i alla fall följande:

Det sista den här ligan behöver är mer pengar och mindre spänning.