Johansson: Varenda match blir en enda lång plåga

Det har inte varit något dåligt SM-slutspel, i alla fall inte sedan Luleå Hockey åkte ut. Finfina matcher mellan Frölunda och Skellefteå, smågrinigt mellan Växjö och Malmö, det har varit fler skrällar än när min ettåring sliter ut kastrullerna ur hörnskåpet.

Ändå slår en av teven med gamnacke. Varje jävla gång. Den sport jag en gång lärde mig älska håller på att förvandlas till en steril pappersprodukt.

Är det inte felaktigt bortdömda mål så är det felaktigt godkända. Är det inte konstiga avstängningar så är det märkliga domslut. Är det inte huvudlösa överfall så är det fega filmningar. Böter för engagemangsutbrott, axelryckningar för rasism – var jag än tittar ser jag en liga så fullständigt i otakt med sin samtid, sina fans och sina aktiva att det är svårt att se hur det skulle kunna bli värre ens om de ansvariga verkligen försökte.

Allt det här har naturligtvis sina rutiga skäl och randiga orsaker.

Det började väl egentligen med att red line offside togs bort ur regelverket och spelförstörande moment började bedömas betydligt striktare. Det höjde farten ute på isen.

Efter det började svensk ishockey utarmas från fler håll än NHL: AHL började plocka över talangerna, KHL och NLA började sno de etablerade spelarna och de som blev kvar kanske inte alltid var de som hade bäst kompetens att klara av det högre tempot.

Det där blev inte bättre av att serien utökades. Den talangbas som fanns tunnades ut ännu mer – och då pratar jag bara om spelarna. Jag har inte ens börjat prata om domarna.

Jag är och har alltid varit av den bestämda meningen att domare egentligen inte kan avgöra utgången av matcher. När en elitidrottare skyller på domarna är det bara en skyddsmekanism, ett sätt att befria sig själv från ansvar för det fiasko som varje enskild förlust innebär i varje potentiell vinnares huvud. Det kan vara skönt att ha någon annan att lasta över bördan på ibland, naturligtvis har jag understundom gjort det själv, men jag har alltid hävdat att det inte är en konstruktiv väg framåt.

Aldrig någonsin har jag varit mer benägen att underkänna mitt eget resonemang än de senaste säsongerna.

En ny generation domare har tagit plats i rampljuset, de har blivit heltidsproffs och har alla förutsättningar för att någon gång i framtiden faktiskt bli den finaste samling rättskipare som landet skådat på skridskor.

Här och nu?

De framstår lika redo som en gråsten är redo för OS-finalen på 200 fjäril. De gör fullständigt oförklarliga misstag. De verkar snarstuckna och griniga. Det framstår till och med som att de ibland undviker att döma och hellre överlåter ansvaret åt situationsrummet.

Det är, naturligtvis, inte domarnas fel. De har kastats in i en situation som de egentligen inte är redo för, precis som spelarna generellt inte är redo för att instinktivt reagera med den snabbhet som krävs i den nya hockeyn. Allt som allt bildar det en situation som kräver långsiktiga strategier, eftertanke, utbildning, uppföljningar och tydlighet. Tyvärr – för svensk hockeys skull – är det min fasta övertygelse att Svenska Hockeyligans organisation bara precis klarar av att sätta på sig skorna på rätt fot.

Det här är naturligtvis inte konstigt.

Svenska klubbar har historiskt sett aldrig försökt göra något annat än att konkurrera ut alla andra, att få dem att verka för svensk ishockeys bästa är lika naturligt som att få en säck vildkatter att jama i stämmor. Jag tror nu inte att det sitter 14 gubbar i chesterfieldfåtöljer och rullar konjak i kupor medan de skrockande konspirerar mot svensk breddhockey genom cigarrångorna. Däremot tror jag att svenska klubbledare är sina egna klubbar främst. Ett trendbrott vore på sin plats.

Nu.

Från och med säsongen 2018/2019 kommer ett nytt tv-avtal att träda i kraft, som ska ge varje SHL-klubb ytterligare 10-15 årliga miljoner. Frågan som klubbarna – det är de som bestämmer över SHL-organisationen – måste ställa sig är den här: Behöver vi verkligen de pengarna?

Mitt svar är nej. De kommer bara att leda till elände.

15 miljoner till i klubbkassan kommer inte att göra utvecklingsarbetet så bra att redan tillgängliga spelare förvandlas till Sidney Crosby eller ens Linus Klasen. 15 miljoner ger förvisso chansen att värva ett par toppspelare – men det gör inte den här ligan mer intressant. 15 miljoner kommer däremot att göra redan välbetalda och i ett internationellt perspektiv medelmåttiga spelare ännu mer välbetalda, 15 miljoner kommer att göra klyftorna mellan seriesystemen ännu bredare.

Det är det sista som svensk ishockey behöver.

SHL-klubbarna kan ta fem miljoner var av de där pengarna, det räcker till ett par tränartjänster på ungdomssidan samt uppdaterad infrastruktur för träning. Två- tre miljoner per klubb kan skickas ner till de allsvenska lagen, eftersom det skulle ge dem chansen att spetsa sin utvecklingsverksamhet ännu mer. Det är en liten summa, men trots allt lika mycket som allsvenska klubbarna men trots allt lika mycket som de allsvenska klubbarna får från sitt tv-avtal. Dessutom vore det en snygg gest, ett tack för all hjälp med framtida och forntida spelarutveckling. Resterande pengar må det vara fem miljoner eller tio, ser jag gärna användas till att utveckla svensk hockey. Kanske en fond som klubbar kan söka bidrag från, kanske en tankesmedja som jobbar ur både spets- och breddperspektiv, definitivt förstärkningar i den befintliga SHL-organisationen för vidareutbildningar och uppföljningar av sportsliga mål.

För mig står det klart är att något måste göras. Frågan är hur SHL tänker. För att använda Stefan Enboms, vd för Luleå Hockey, självkritiska ord i min intervju för ett par veckor sedan:

När folk står och skriker ”SHL – hockeymördare” på arenorna har ni gjort något fel.