Slutspelsosande. Om jag inte visste att det var i slutet på september så hade jag trott att slutspelet var igång. Det var ingen tvekan om att det här var en match som betydde mycket för bägge lagen – om det var känslorna som fanns kvar sedan finalen för ett par år sedan låter jag vara osagt. Men gick inte många sekunder innan fösta gurglet var igång. Intensiteten från den första perioden försvann i den andra och det gynnade definitivt inte Luleå Hockey.
Powerplay. Där finns det lite i övrigt att önska. Känslan är att Luleå i stort sett varje gång sätter motståndarna under hårt tryck, men utan få utdelning. Luleå har gjort ett enda mål i spelformen under den här säsongen. Kanske det blir lite för mycket hockey-IQ med spelare som Omark - Levtchi - O'Neill - Bromé i samma uppställning.
Tredje perioden. Färjestad var riktigt effektiva i att spela av den tredje perioden. Gästerna såg till att hela tiden vara på rätt sida om sin spelare vilket gjorde att man effektivt stängde ner alla eventuella öppna lägen. I powerplay tilläts Luleå spela runt, men in på kassen kom man riktigt aldrig. Ganska typiskt för en sådan matchbild var också att det var hemmalagets fjärdekedja som gjorde lagets bägge mål (David Lilja och Einar Emanuelsson) i den tredje perioden.