Jag kände inte alls igen de småländska seriesuveränerna under den första kvarten.
Om det berodde på att de inte är vana vid att spela inför en publik som den Luleå hade bakom sig, eller om det bara var finalnerver, kan bara de själva svara på.
Men de såg skärrade ut, och Luleå gjorde lite som man ville.
Men i sin iver att göra det så viktiga första målet började till och med Jenni Hiirikoski att slarva.
Och mot ett lag som HV71 håller helt enkelt inte det.
Det blev Luleåspelarna också varse om när man med fyra och en halv minut kvar av den första perioden tappade markeringen på Hanna Olsson.
Baklängesmålet fick hemmalaget att börja tveka, och bara en halv minut senare kunde Anna Borgqvist ostört sätta 0–2.
Luleå reducerade genom Petra Nieminen i mitten av den andra perioden, och var flera gånger nära att kvittera, men det ville sig inte.
Utan de regerande mästarna förlorade den så viktiga första matchen.
Fast om det var något jag lärde mig av fjolårets finalserie mot Linköping, som vann de två första matcherna, så var det att det aldrig går att räkna bort Luleå.
Det kommer inte att bli enkelt.
Årets HV71 är ett betydligt bättre lag än fjolårets Linköping.
Men Luleå har visat att man kan matcha dem.
Och det skulle inte förvåna mig om man lyckas krångla sig tillbaka in i den här matchserien.
I skrivande stund talar dock allt för att de resterande slutspelsmatcherna kommer att spelas inför tomma läktare.
Vilket förstås är beklagligt.
Men jag tror faktiskt inte att HV71:s spelare har något emot det.