JÖNKÖPING/HOCKEY
Två poäng borta mot ett av seriens hetaste lag? Inte illa pinkat. Med två av lagets fem centrar ur spel? Ännu bättre. Trots ett antal direkt felaktiga domslut, kraftigt hemmatryck och många boxplay emot? Det börjar nästan likna en liten, liten bragd.
Ändå sitter jag här och är en smula irriterad. Jag vill se perfektion, jag vill se det här laget leva upp till de förväntningar som spelare och ledare själva placerat på sina axlar och det hopp som fansen lagt till från utsidan.
Det här laget vill vinna SM-guld. Fansen vill fira. Då duger det inte att åka omkring och vara så här ängslig.
Det är tredjeperioderna som är det här lagets stora problem, eller snarare den rädsla som spelarna drabbas av när det är dags att äntra isen för sista gången. Matchen mot HV 71 var väl inte signifikativ, hemmalaget fick finfin domarhjälp, men den var ändå en del av den helhet som hela hockey-Sverige börjar se.
Luleåspelarna har tredjeperiodsfobi.
Det började ju så bra i början av SHL. Luleå Hockey kom ut på upploppet som en rund miljon, hämtade i kapp, höll undan med en nos och ibland hals. Färjestad borta, Örebro borta, Brynäs hemma... Sedan började eländet.
Det var borta mot Linköping för lite drygt en månad sedan. Luleå ledde med ett mål i tredje perioden. Jonas Almtorp kvitterade, Broc Little avgjorde med tre kvar och efter det har laget inte klarat av att bevaka en uddamålsledning.
Inte en enda gång.
Hur ser det ut åt andra hållet då? Tja, med miraklet i Salzburg i färskt minne är det kanske lätt att misstänka att Luleå Hockey i alla fall är bra på att hämta i kapp. Icket. Det var snarare undantaget som bekräftar regeln. I SHL har det hänt en enda gång att Luleå hämtat i kapp ett underläge inför sista perioden – mot Färjestad hemma just innan uppehållet.
Sammanlagt har Luleå tappat minst sju, max nio – beroende på resultatet i de efterföljande förlängningarna – poäng i tredjeperioden. De poängen hade förvandlat Luleå från mittenlag till topplag.
Tredjeperioderna har utvecklats till Luleå Hockeys motsvarighet till Twin Peaks-Bob – den där vedervärdiga rollfiguren som dök upp då och då i 90-talsklassikern och skrämde livet ur en halv generation.
Så vad ska man göra? Kanske ska tränarna utnyttja sina timeouter lite bättre. Kanske går det att coacha hårdare. Kanske går det rent av att hitta på något hokus pokus likt Lars "Osten" Bergströms fejkade skridskovalla från 90-talet – eller ringa in en exorcist.
Att trycka ihop fem spelare i egen zon de sista fem minuterna fungerar uppenbarligen inte.
Något måste göras. Luleåspelarna måste fördriva sina demoner.
Ju mer jag ser av årets Luleå Hockey, desto mer tycker jag att det här laget är som bäst i fullt ställ runt Valandparkeringen, med brylkräm i håret och Eddie Meduza ur högtalarna.
Sluta spela på resultatet.
Börja spela Allan.