Ronja Savolainen öppnar dörren till hennes lägenhet på 24 kvadrat på Skurholmen. Hon välkomnar oss in, visar oss runt och sätter igång kaffepannan.
– Det är inte så stort, men jag har allt jag behöver, säger hon.
Ovanför sängen hänger en tavla och ögonblicket som fångats på bild är en av hennes lyckligaste stunder i livet.
– Det är kul att komma in hit och alltid mötas av den. Jag brukar tänka: ”Åh shit, jag har ju varit på OS och vunnit brons”. Det var mäktigt att få uppleva det, säger hon och sneglar på lagbilden där spelarna skriker ut sin eufori.
Ronja Savolainen är uppvuxen i Helsingfors och har ett starkt band till sin familj. På sin högra underarm har hon en tatuering med fyra födelseår. Mamma, pappa, lillasyster och mormor.
– Mamma skjutsade alltid mig till träningarna och pappa fixade utrustningen. Båda jobbade mycket men tog sig alltid tid att hjälpa mig. Ingen i min familj har spelat hockey, men vi gick ofta till uterinken med pappa. En gång var det ett killag som frågade om jag ville vara med och spela. ”Jag är tjej, vill ni verkligen att jag ska komma och spela?”. Jag fick prova och sen fanns det inget stopp.
Som sjuåring började hon spela med pojkar i IHK som den enda tjejen i laget.
– Killarna tyckte det var konstigt att jag var där, men jag ville ändå försöka slå mig in i laget. Men jag märkte att jag inte passade in och många var dryga mot mig. De tyckte att det var dumt att en tjej spelade med killar.
Sa lagkompisarna det till dig?
– Jag hörde hur de viskade och fick veta från andra att de pratade skit om mig. Jag tyckte det var jättejobbigt att åka till träningarna och funderade jag på att sluta med hockeyn. Jag tyckte det blev för jobbigt att lyssna på deras snack och inte ha någon kompis i laget. Då ville jag inte spela mer.
Ronja slutade inte. Hon fortsatte i klubben men började spela med killaget som var ett år yngre. Då blommande hon ut.
– De blev mina bröder och vi umgicks hela tiden. Hockeyn blev kul igen och vi spelade tillsammans i två år innan de började växa jättemycket och jag flög till andra sidan planen när de tacklade mig.
Nu var det dags att hitta ett damlag och klubbadressen blev KJT i den högsta ligan. Det gick bra för henne och efter en halv säsong fick hon chansen i topplaget Blues.
– Då började jag spela back i stället för forward. Minttu Tuominen (finländsk landslagsspelare) tog hand om mig och lärde mig hur man ska vara en professionell hockeyspelare. Hon var också en anledning till att jag kom med i landslaget så snabbt.
Som 17-åring gjorde hon debut i den blåvita landslagsdressen. Först med U18 och sedan med A-landslaget.
– Direkt fick jag vara med och vinna VM-brons i Malmö. Jag var ung och visste inte hur det kändes att vinna något så stort. Jag kommer ihåg när Jenni (Hiirikoski) lyfte pokalen och hur hon skrek. Tårarna rann längs hennes kinder. Det var en nystart för finska landslaget.
Du har hunnit med mycket trots att du bara är 20 år. Har det varit kul hela vägen?
– Ja. Jobbigaste biten i min karriär var tiden när jag spelade med det första killaget. Hade jag gjort det i dag tror jag det hade varit annorlunda eftersom damhockeyn har växt så mycket.
Hur tänker du när du ser tillbaka på den tiden?
– Jag ser det som en erfarenhet. I dag är jag stark mentalt och fysiskt och hade klarat av att säga åt killarna, men det gjorde jag inte då.
Är du en känslomänniska?
– Ja, man ser jättelätt på mig hur jag mår. Om jag är tyst vet man att något är fel. På isen kör jag bara på, men utanför kan jag ta det hårt om någon säger något negativt till mig, säger hon och forstätter:
– När vi förlorade mot Leksand förra veckan grät jag. Jag försökte peppa laget men vi kom aldrig upp i nivå och för egen del spelade jag dåligt. Jag är känslosam och ibland kommer det bara. Då kan jag gråta inför vem som helst.
Hon umgås mycket med lagkompisarna, framför allt med Noora Tulus som är hennes närmaste vän.
– Vi berättar allt för varandra. Hon bor bakom det där huset, säger Ronja och pekar ut.
– Man kan alltid gå och knacka på. Det är skönt.
Hur länge har ni känt varandra?
– Många tror det är hela livet, men det är sen när vi var 15 år. Vi lärde känna varandra när vi spelade i Blues tillsammans. Allt klickade och vi blev direkt bästa kompisar.
Vad betyder hon för dig?
– Hon är den största orsaken till att jag är här. När hon berättade hur bra allt är i Luleå så ville jag komma hit. Bara att jag vet att hon är här gör att jag känner mig trygg, säger hon.
För att föreviga vänskapen har det gjort likadana tatueringar på foten.
– Det är kinesiska och betyder bästa vänner för alltid. Hon har den på prick samma ställe. Vi har tänkt på det länge och nu blev det verklighet.
Lagkamraterna och tränarna beskriver Ronja som en glädjespridare med mycket energi. Tillsammans med Rebecca Stenberg har hon startat en Youtube-kanal där de lägger ut videoklipp från hockeylivets vardag.
Hon hoppar gärna på nya saker och tycker det är viktigt att bjuda på sig själv.
– Vi vill inte bli stora men vi tycker det är roligt att skapa minnen från hockeyn. Vi är inte världsbäst men det är kul.
Du sa tidigare att du snackar en del på isen också. Är du den som trashtalkar mest i laget?
– Nä, inte mest, det är faktiskt Hiirikoski. Hon säger alltid saker på finska som ingen fattar (skratt).
Hon som känns så lugn som person?
– Jo, men när hon kommer in i sin hockeybubbla kan ingen stoppa henne.
Den senaste tiden har det varit en het debatt om snacket på isen i herrligan. Malmöspelaren Marcus Sylvegård stängdes nyligen av i två matcher efter att ha skrikit ”din jävla horunge” till en motspelare.
– Det är absolut inte på den nivån i damligan. Jag skulle gråta mer än att bli arg på sånt. Vi säger inte sånt. Det finns en gräns, säger hon och fortsätter:
– Vi är snällare, men visst kan det komma fula grejer ibland, men inte alls på den nivån. Jag får ofta höra saker om mina lösögonfransar och om jag ser något på grund av dem.
Ronja stortrivs med livet i Luleå och ångrar inte flytten.
– När jag kom från Finland hit till Sverige var det en jättestor förändring. I Finland har jag alltid fått betala för att spela ishockey.
Även i högsta serien?
– Ja. Det finns i princip inga sponsorer. Det är stor skillnad jämfört med här. När jag kom hit visste jag inte att jag kanske till och med kunde få lite pengar. Det är betydligt jämnare mellan tjejer och killar här. Killarna har mycket bättre betalt, men när det gäller istider och uppmärksamhet är vi ganska lika. Vi kämpar för att damhockeyn ska växa och det är fint att Luleå visar vägen och försöker få resten att haka på.
Under sina första två år i Luleå jobbade hon för att få livet att gå ihop.
Nu är hon proffs.
– Ja, men jag hatar ordet proffs. Man vet hur det är för proffs, men vi lever inte så. Jag är jätteglad att jag har fått möjligheten att inte jobba och kunna satsa allt på hockeyn, men andra måste det. De flesta i laget jobbar eller pluggar.
Anledningen till att hon inte behöver jobba längre är för att hon nu får ersättning från Finlands ishockeyförbund.
– Det är för att vi ska ha hemma-VM och de vill satsa på oss nu. Vi får ungefär 10 000 kronor i månaden från förbundet så nu klarar jag mig bra.
Det är en stor skillnad jämfört med damkronorna. Först drog SOK in stödet helt, men när flera spelare hotade med att lägga av gick Svenska ishockeyförbundet tillammans med SHL in för att betala ut förlorad arbetsinkomst.
I dagsläget är det ännu oklart hur pengarna kommer fördelas.
– Jag har pratat med mina svenska lagkompisar om det. De är besvikna på SOK och det förstår man. De lever prick samma liv som vi men får ingenting. Jag förstår att de inte vill fortsätta satsa när det är så. Det är sorgligt, säger Ronja och fortsätter:
– Jag hoppas det blir bättre och att de får samma förutsättningar som vi har i finska landslaget.