Talangutveckling kan liknas med ett maratonlopp: det tar lång tid och krävs många års träning med bra kvalité.
Det är svenska ishockeyförbundets inställning.
Men samtidigt går jakten på nästa supertalang allt längre ner i åldrarna, vilket kan skapa hets och stress.
– Jag kan tycka att dagens spelare och framför allt agenter har så bråttom. Ibland slussar du upp spelare för tidigt och de åker på ordentliga näsbrännor och det blir ingenting. Ha tålamod, det tror jag är det absolut viktigaste att man förmedlar till spelarna, säger Henrik Stridh, som är tydlig med att han inte pratar om Luleå Hockey, utan svensk hockey generellt.
Han upplever att resan genom juniorleden ibland går alldeles för snabbt vilket gör spelare missar viktiga steg i utbildningen.
– Om jag går och tittar på en J20-match i dag så tycker jag det är jättetråkigt ibland för det ser ut som en J18-match. Det är för många spelare som är uppe för tidigt vilket gör att serien inte blir tillräckligt bra.
Att ta för stora steg kan få negativa konsekvenser, anser Henrik Stridh.
– Det är som i skolan, man hoppar inte över årskurs tre och går till årskurs fem. Utan du läser 3, 4, 5 och 6. Det är samma sak i hockey. Du behöver din tid i varje årskull och är du bra tillräckligt bra kommer du få spela i sinom tid. Än i dag har jag inte sett en enda bra hockeyspelare som inte får chansen och kommer fram.
Varför har det blivit så här?
Henrik Stridh, som själv varit juniortränare och haft rollen som assisterande förbundskapten i juniorkronorna, är samtidigt självkritisk.
– Jag ska inte bara skylla på agenterna, jag är också en stor del i att det blivit så här. Jag har stressat på som J18-tränare och tyckt att jag har en bra spelare som måste upp. Men när jag blivit äldre och mer erfaren har jag också varit där och hållit tillbaka spelare.
Trots att en spelare fått erfarenhet i J20-laget innebär det inte per automatik att han är redo för nästa steg.
– Nej, det behöver inte innebära att de är mogna att ens spela i division 1 eller hockeyallsvenskan. Ibland tjänar man på att hålla tillbaka spelarna lite, se till att de är bäst i sin egen årskull, får spela mycket och ha stora roller.
Det finns undantag. Exceptionella talanger som är redo. Men de är få.
– Jag menar inte att det är fel att lyfta upp vissa, att det behöver utesluta varandra, men stressen – bort med den. Jag säger som ungdomarna: Chilla lite grann.