Han gjorde hela 20 säsonger för föreningen och var en viktig del av det lag som 1984 tog klivet upp i elitserien.
– Jag började när jag var tio år. Man var tvungen att vara elva år för att få vara med. Så jag fick ljuga, säger Mats Blomquist.
Bara fyra år senare fick han börja träna med de Kent Sundén och de andra i IFK Luleås seniorlag.
– Det var häftigt och när jag var 15 fick till Tjeckoslovakien på ett träningsläger, säger han.
Det måste ha varit en rolig tid?
– Visst var den, och sedan kulminerade under åren som ledde fram till 1984, då vi tog oss upp.
Sedan fortsätter han.
– Det var en jäkla hausse runt hockeyn här i stan, precis som det är nu, men då var allt nytt.
Vad har du själv för relation till föreningen i dag?
– Jag brukar inte gå och kolla på matcherna, utan jag ser dem på tv.
– Fast det händer att jag går förbi och surrar med (materialförvaltaren Peter) "Greppa" (Åström) som är den ende som är kvar sedan min tid, tillägger han.
Är det någon särskild händelse du minns när tänker tillbaka på din karriär?
– När vi slog Örebro som hade sin omtalade miljonkedja. Folk trodde inte att det skulle gå, men vi tog dem i två matcher. När vi mötte Hammarby 1984 var vi mer av favoriter. Vi räknade inte med att vi skulle ta oss upp den säsongen, men vi visste att vi hade en bra chans. Fast det var kul efteråt med alla människor som kom ut på isen och firade uppflyttningen tillsammans med oss.
– Sedan var det ett jäkla ståhej på Cleo ända fram till morgontimmarna, tillägger han.
Ligger det något i snacket om att du hade dåtidens snabbaste plock?
– Jag hade ganska bra reflexer, det måste jag säga.
Han fortsätter sedan:
– Jag kunde läsa spelet rätt bra också, och så var jag bra på skridskorna, vilket var en fördel eftersom vi målvakter upp nästan hela tiden.
Hur tror du att du hade klarat dig i dagens hockey?
– Min längd hade nog talat emot mig, men jag och Joel Lassinantti är ungefär lika långa och han har ju klarat sig bra.
Efter tre säsonger med Luleå Hockey i elitserien beslutade han sig för att avsluta karriären för att få mer tid med sin familj.
– Det kändes rätt. HV71 hörde av sig och frågade om jag var intresserad av att flytta ner till Jönköping och spela med dem efter Luleå Hockey hade värvat Thomas Javeblad. Fast barnen var två och fyra år gamla och jag kände mig färdig med hockeyn, säger Mats Blomquist.
Han blev förvånad när en föreningsrepresentant hörde av sig och berättade att de vill uppmärksamma det han gjorde för föreningen.
– Det är ju ändå nästan 40 år sedan jag slutade, säger han.
Du har inte gått och väntat på det där samtalet?
– Nej, det har jag inte, men det känns hedrande och kommer att bli roligt.
Inte nervöst?
– Inte är det något problem, jag behöver ju inte gå in och rädda några puckar, utan det blir någon form av ceremoni, och så ska jag vinka till publiken.
Hade du velat säga några ord om du fått chansen?
– Nja, jag är inte den typen, utan jag ligger rätt lågt.
Fotnot: Ceremonin kommer att äga rum lördagen den 28 september, då Luleå Hockey möter Färjestad.