Nu öppnar Luleå Hockeys doldis sig

Det här är hans tolfte år i Sverige och sjätte i Luleå.

– Det är längre än vad jag tänkte mig när jag flyttade hit, efter universitetstiden, men jag trivs här i Sverige, säger Jack Connolly och fortsätter:

– Jag gillar det lägre tempot. Allt ska gå så fort där hemma. Här kan folk ta en fika tillsammans och sitta och prata i en timme eller två. Det är det ingen som gör där borta.

Sverige påminner honom om platsen han växte upp på.

Duluth, en stad i storlek med Luleå, som ligger 25 mil norr om Minneapolis.

– Det var många svenskar som slog sig ned i Minnesota i slutet av 1800-talet. När jag kom hit förstod jag varför. Miljön här påminner mycket om hur det ser ut där, säger han.

Inte ens de i och runt laget verkar veta speciellt mycket om dig, vad gör du när du inte spelar hockey?

– Jag är inte så spännande. Jag är en helt vanlig kille. Jag gillar musik och film och brukar spela en del golf på somrarna. Fast den mesta tiden ägnar jag åt att umgås med de jag inte har möjlighet att träffa under den delen av året jag är iväg och spelar hockey. Sedan har jag och min fru två små grabbar som håller oss sysselsatta (skratt).

En av de jag har pratat med sa att han tror du är religiös, är du det?

– Det är jag. Både jag och min fru kommer från katolska familjer och vi brukar gå till kyrkan på söndagarna om vi har möjlighet. Jag tycker det är ett fint sätt att samla familjen på och vi försöker föra vidare värdena som våra föräldrar lärde oss om till barnen.

Vilken av dina lagkamrater har du kommit närmast?

– Det är ett bra gäng och jag brukar prata med alla, men jag sitter bredvid Brendan (Shinnimin) i omklädningsrummet, och han är nog den jag är närmast. Vi är på varandras motsatser. I alla fall på vissa sätt. Jag är reserverad och han är högljudd. Fast jag tycker det är roligt att umgås med honom.

Han håller sig fortfarande till sin engelska.

– Jag vet, jag borde kunna prata svenska efter så här lång tid. Att jag inte gör det är en komplimang till er svenskar. Ni är så bra på engelska att jag inte känt att jag har behövt lära mig svenska. Men vad (Thomas) "Bulan" (Berglund) säger förstår jag, säger han med ett leende.

Han hjälpte sitt lag att vinna det nationella mästerskapet under sitt tredje år inom universitetshockeyn.

Året därpå tilldelades han utmärkelsen som uppkallades efter Hobey Baker. Den förste amerikanen att väljas in i Hockey hall of fame.

– Det var coolt, det är ju hockeyns motsvarighet till fotbollens Heisman trophy och det är många stora namn bland vinnarna, säger Jack Connolly.

Sådana Paul Kariya och Ryan Miller har långa och framgångsrika karriär i NHL bakom sig.

Han fick dock aldrig chansen.

– Det var nära, Minnesota Wild var intresserade. Att det inte blev något berodde på att de tyckte jag var för liten, säger han.

– Om jag varit född fem år senare hade jag kanske fått chansen. Nu finns det ju rätt gott om små killar i den ligan, tillägger han.

Att börja i AHL och försöka spela till sig en plats i NHL var inte heller möjligt.

– Jag kunde ha valt vilken klubb jag ville, för alla var beredda att erbjuda mig ett kontrakt, men jag hade inte kunnat bli uppkallad. Så jag hade blivit kvar i AHL oavsett hur bra det hade gått för mig. Det gjorde att det inte kändes så intressant för mig, det är ju i förhoppning om att bli uppflyttad som alla spelar där. Fast jag är glad över att ha fått spela i den här ligan i så många år, säger Jack Connolly.

Han hade två säsonger i Färjestad, ett fåtal matcher med Leksand, och fyra säsonger i Rögle bakom sig när Stefan "Skuggan" Nilsson och Ulf Engman våren 2018 tog honom till Luleå Hockey.

– Jag hade ett år kvar på mitt kontrakt med Rögle, men de köpte ut mig från det. Jag blev förvånad när Chris (Abbott) ringde och sa att de hade bestämt sig för att gå i en annan riktning. Det gjorde ont. Jag hade ju varit där länge. Fast det är sådant som händer inom hockeyn och jag respekterade hans och Cams beslut. De var nya i Rögle, och ville bygga om laget efter att ha varit nära att åka ur, säger han och konstaterar att allt löste sig till det bästa.

Han uppskattar Thomas Berglund som tränare.

– Han är rätt krävande, gör du något fel under en match så får du höra det när du kommer tillbaka till båset och kanske även när vi går igenom matchen dagen efter, så det gäller att kunna ta det och försöka lära sig. Systemet är viktigt för "Bulan". Det blir fel ibland, men jag försöker att hålla mig till det och jobba hårt i vartenda byte. Han respekterar spelare som gör det, säger Jack Connolly.

Lagen han har representerat under sin tid i Sverige har tagit sig till tre finaler.

Alla har slutat med förlust.

– Det är att vinna det handlar om för mig i det här skedet av min karriär, och det hade varit fantastiskt att göra det här i Luleå. Klubben har ju bara vunnit ett guld och det var länge sedan, säger han.

– Våra supportrar förtjänar ett nytt guld. Förhoppningsvis kan vi ordna det till våren, tillägger han.

Vi sitter och pratar i ett av rummen i arenans inre och utanför hörs det glada röster.

En av de andra spelarna i Luleå Hockey säger hej då till materialförvaltarna innan han åker hem till sin familj. Jack Connolly får nöja sig med att prata i telefon med sin.

– Det blir mycket tid isär, vi har inte träffats sedan jag åkte hit till Luleå i början av augusti, säger Jack Connolly.

Det syns på honom att han tycker det är jobbigt.

– Det är tufft, speciellt när barnen är små. De växer så fort och det är så mycket roligt jag missar. Men att våra föräldrar hjälper till med barnen när det behövs ger mig sinnesro. Snart kommer de ju också hit till Luleå, säger han med ett leende.

Vid några tillfällen har han tvivlat på om det verkligen är värt det.

– Fast det här är mitt jobb, och det sätt vi försörjer vår familj på, så vi försöker få det att fungera, säger Jack Connolly.

Åtminstone till våren 2025 när hans kontrakt med Luleå Hockey går ut.

Att flytta hem till USA, och spela i AHL, är inget som tilltalar 34-åringen.

– Det finns några veteraner i varje lag, men de flesta av de som spelar där är unga killar, som försöker bevisa sig själv för att få chansen i NHL, säger han och fortsätter:

– Hockeyn de spelar där sliter på kroppen. Jag vill inte utsätta mig själv för det. Inte i min ålder. Säsongerna är ju också långa.

Hur är det med era söner, gillar de hockey?

– Vår yngsta son är bara två år. Men femåringen älskar hockey. Han springer jämt runt med en sådan där miniklubba. Han är så upprymd över att snart få se mig spela igen (skratt).

Det kanske blir en hockeyspelare av honom också, så småningom?

– Jag kommer inte pressa honom. Vill han göra något annat så får han det. Men om det är hockey han vill hålla på med så ska jag lära honom att åka skridskor och hitta ett lag han kan spela med.

Har du börjat fundera på vad du ska ägna dig åt när din karriär är över?

– Det har jag, jag är ju 34 år nu, så slutet börjar närma sig för mig. Min bror säljer medicinsk utrusning till sjukhus. Jag funderar på att göra något sådant eller börja jobba med försäkringar. Pappa ägde ett försäkringsbolag tidigare och jag har gått några internetkurser. Sedan har jag bra kontakt med universitet jag spelade för och kan tänka mig att bli tränare eller något sådant.

Innan jag tackar för att han tog sig tid och säger hej då berättar jag vad en av de jag prata med när jag förberedde mig inför intervjun kallade honom.

"Mr Perfect".

– Verkligen (skratt)?

Är du perfekt?

– Nej, nej. Jag har mina brister, som alla andra. Det kan min fru säkert bekräfta (skratt). Jag kan bli en bättre make, pappa och vän. Men jag gör mitt bästa, jag gör verkligen det.

Fast några skandalrubriker har det inte blivit.

– Nej. Jag håller en låg profil, och har aldrig gjort något olagligt eller så. Det finns inte heller något jag går runt och ångrar. Visst kan jag följa med killarna i laget ut, om vi är lediga. Men jag brukar gå hem rätt tidigt (skratt).