Robin Henriksson brann för hockeyn.
David Henriksson har förstås haft några hemska dagar hemma i Kalix sedan han fick beskedet att hans son Robin omkommit i den tragiska bilolyckan natten till fredagen.
Han säger att han är ganska lugn och sammanhållen. Men han vill prata och berätta om sin son.
– Det har varit ett jäkla svammel på nätet som det alltid blir vid dödsfall, säger Henriksson och fortsätter:
– En del vill ju inte prata, men jag är sån att jag vill prata med allt och alla om ingenting. Det är mitt sätt att få bearbeta det.
Det viktigaste David vill berätta är att Robin var död när räddningspersonalen kom till olycksplatsen och att det inte var han som körde.
– Vetskapen om att det har gått fort. Det har varit som att slå av en strömbrytare. Och att det inte är han som har kört överhuvudtaget. Att han inte har något på sitt samvete.
David beskriver sin son som en person som älskade människor och var omtyckt av alla.
– Han var en riktig spelevink. Han var väldigt omtyckt av allt och alla. Han var väldigt familjekär. Han efterlämnar en syster och två små bröder. Hans mamma och jag är inte gifta, vi är skilda. Så han hade två halvbröder och en halvsyster.
Och nyligen hade han fått ett extra fint uppdrag.
– Han blev ju gudfar till sin mosters son. Det är något som han värderade väldigt högt.
Det var hockeyn som Robin brann för.
– Han började sin målvaktskarriär nån gång i tioårsåldern. Och sen har det bitit sig fast. Han har ju ätit, sovit och skitit hockey sen han var liten.
Pappa var med under nästan hela karriären i Kalix Hockey.
– Jag blev involverad och det är väl det som gör det extra kämpigt. Jag har ju varit med på hela hans resa upp till J18. Sen blev jag lite överflödig. Jag var materialare och hjälpte till. Jag var med på alla resor. Han var ju väldigt mån om folk och genuint snäll.
Robin Henriksson tog studenten 2023.
David berättar att Robin för ett och ett halvt år sedan fick veta att han hade den ovanliga muskelsjukdom Myotonika Dystrofia när han gjorde militärtjänstgöringen i Kiruna.
David har samma sjukdom, den går ibland i arv till nästa generation.
– Hans händer fungerade inte riktigt som normala händer. Han kunde stänga dem, men inte sprätta ut fingrarna. De for ut sakta.
Men Robin fortsatte med hockey och den gångna säsongen ville han testa något nytt. Han flyttade till Uddevalla och spelade för division 3-laget Munkedal.
Men han längtade ändå hem lite till Norrbotten.
– Under våren började han komma upp ganska frekvent till Kalix och hälsa på. Han blev arbetslös en stund där och ville inte börja dra på sig något jobb för han visste inte var han skulle spela. Jag tyckte att det var dags att, i min värld, göra något vettigt. Men han sa: ”Tar jag bort hockeyn då tar jag bort allt. Det går inte”.
Robin Henriksson i Kalix juniorlag.
Men livet vände till det positiva igen. Robin fick ett jobb och skulle flytta hem till Kalix. Nästa säsong skulle han spela i klubbens nystartade division 3-lag.
Sonen var hemma i två veckor och träffade familjen, släktingar och kompisar i Kalix.
Det var i måndags som Robin åkte ner till Gävle för att utbilda sig inför det jobbet.
Det blev sista gången han träffade sin pappa.
– Det är en sak som har bränt fast i huvudet. Jag skulle jobba natt på måndag. Jag gick på halv två på måndag morgon. Han skulle åka med kvällståget till Gävle. Han frågade om jag kunde skjutsa honom. Jag sa tyvärr att jag måste få sova. Han sa att det var lugnt, att hans moster kunde skjutsa honom. Han skulle sova hos sin mamma, säger David och fortsätter:
– Jag skjutsade dit honom. Jag hade ont i ett knä. Han hoppade ut ur bilen och sa: ”kom ut, så kramas vi”. Men jag sa: "jag har så ont i knäet så jag sitter kvar". Så han gick runt, kramade mig och det sista han sa var: ”Pappa, vi ses efter sommaren när jag kommer hem”.
Robin Henrikssons favoritlag var Skellefteå.
David minns alla eftermiddagar och kvällar som sonen tillbringade i ishallen i Kalix och tränade tills de släckte ljuset där.
Robin var ungdomsdomare och hjälpte till i knattarnas hockeyskola. Han hjälpte till med allt möjligt i klubben och var nästan besatt i hockey.
– Ja, lite grann så. Han följde ju alla hockeylag. Skellefteå var hans lag, säger David och fortsätter:
– Allt som hade med idrott att göra. Det var hans grej. Men hockeyn framför allt.
David säger att Robin verkligen såg fram emot att flytta hem till Kalix efter sommaren.
– Han hade alldeles nyss träffat en tjej från Gällivare. Livet lekte för honom när det slutade.