Under en period i den tuffa cellgiftbehandling bar sig inte benen för William. Dessutom tillstötte andra svåra komplikationer under behandlingen. 19-åringen berättar öppenhjärtigt om hela resan han varit med om.
Luleå Hockey går en slutspelskamp om SM-guldet. Men det går inte jämföra med den kamp William Persson, 19, har gått igenom – och segrat över.
Vi träffar honom under fredagen i Coop Norrbotten Arena när Luleå Hockey kör sin matchvärmning vid lunchtid. Sex timmar senare säkrade Luleå Hockey semifinalplatsen i den femte kvartsfinalen mot Växjö. Med William Persson på läktarplats.
Men att han kan uppleva matcher på plats igen, det var allt annat än givet när vi tittar tillbaka. Han har en minst sagt berörande historia att berätta.
Livet låg öppet för den då 16-årige bodensaren. Han hade kommit in på byggprogrammet på Praktiska gymnasiet i Luleå och vågat ta steget att pendla och studera på annan ort efter sommaren 2022.
Efter några trevande månader började han komma in bra i klassen och allt som oftast var han på H-läktaren och stöttade Luleå Hockey tillsammans med klasskompisarna under hösten.
Han trivdes med vardagen och hade tagit första klivet mot vuxenlivet.
Men när det närmade sig julen 2022 märkte han av en förändring i sitt mående – som förbryllade.
– Det började med trötthet där jag försov mig till skolan flera gånger, vilket jag tidigare aldrig hade gjort. Jag förstod inte vad som hände, säger han och fortsätter:
– I samband med det märkte jag av en knöl i armhålan.
Nästa anhalt blev Sunderby sjukhus för att kolla upp knölen.
Det var startskottet på en två år lång mardröm för honom och hans familj. Blodprovet visade på kraftig förhöjning av vita blodkroppar och läkarna förstod att läget var akut.
– De sa att jag måste flyga ner till Umeå direkt. Det blev jättebråttom och jag flög ner samma dag, säger han.
Vad snurrade för tankar då?
– Jag vet inte riktigt. Det var så overkligt, jag förstod inte riktigt vad som hände. Det var mest blankt.
Hur reagerade din familj?
– Det var en chock för dem också. De hade ju inte varit med om något liknande förut, säger han.
Väl på plats vid Norrlands Universitetssjukhus i Umeå, och efter ytterligare provtagningar, fick en förvirrad och rädd 16-åring beskedet från läkarna.
– De sa att jag har akut leukemi, en form av blodcancer.
William kommer finnas på läktarplats i den första semifinalen mot Frölunda under lördagen. Det var långt ifrån givet att han skulle kunna återvända till arenan när han fick leukemibeskedet för två och ett halvt år sedan.
William hann knappt komma till rätta på sjukhuset i Umeå innan det sattes in behandling. Han blir kvar på avdelningen i Umeå i drygt en månads tid innan han får åka hem till Norrbotten igen en fösta gång.
– Det var cellgifter och en massa andra mediciner varje dag. Läkarna ville börja behandla det så snabbt som möjligt så att det inte skulle hinna sprida sig.
Helt plötsligt hade Williams normala vardag ryckts ifrån honom. Dessutom på grund av en livshotande sjukdom. Det var många jobbiga tankar som snurrade när han låg på sjukhusbritsen i Umeå.
– Så var det absolut. Jag hade kommit väldigt nära min klass och efter inte ens en termin blev jag borttagen från det, säger han.
Leukemi är en cancerform som i värsta fall kan ge dödlig utgång. Det var sådana tankar 16-åringen brottades med.
– Jag försökte att inte tänka så mycket på det utan ta det dag för dag. I mitt fall hittade de cancern snabbt och jag mådde rätt så bra i början under de första veckorna av behandlingen. Men visst fanns tankarna där på vad som kommer hända och hur kommer det gå i framtiden.
När han väl fick komma hem till Boden fortsatte han äta mediciner i tablettform. Ju längre tiden gick blev han allt svagare från cellgiftbehandlingen. Under 2023 rasade den gänglige William i vikt. Han gick ner runt 20 kilo och orken fanns inte där. Det var in och ut till Sunderby sjukhus parallellt med de planerade resorna ner till Umeå.
– Jag fick en medicin som på något sätt äter bort musklerna. Och när jag började försöka gå de första gångerna var det inte så stadigt. Det fanns gånger när jag bara ramlade ihop och kollapsade, då vägde jag under 60 kilo.
Hembesöken i Norrbotten var inte långvariga och han spenderade den mesta tiden på sjukhuset i Umeå där han gick på den starkare cytostatikabehandlingen (cellgifter).
Komplikationer tillstötte.
– Det har varit tufft. Första gången jag fick gå ut från sjukhuset i Umeå fick jag en extrem huvudvärk. Det gjorde blixtont. När jag kom tillbaka till sjukhuset gjorde de en röntgen och det visade sig vara en propp i hjärnan (hjärnblödning). Det var så mycket som hände så det är sjukt. Jag fick även prova på att ha diabetes ett tag. Men det försvann efter jag slutat med medicinen, säger han och fortsätter:
– Under en av mina sista behandlingar bildades vätska i lungorna så jag inte kunde andas. Då blev jag inlagd på intensivvårdsavdelningen (IVA) och fick en andningsmask. Det var en extremt läskig känsla.
Kontrasterna är stora för William Persson. Men efter den tuffa behandlingen i Umeå vågar han nu se ljust på framtiden igen. Efter över två års frånvaro är han nu tillbaka på H-läktaren.
Just medicineringen har tärt på honom.
– Den har varit hundra gånger värre än själva blodcancern. Det är som att jag inte har varit där (i Umeå) när jag låg under behandling. Det är som att det är en skugga av minnen. Jag kommer nog inte ihåg hälften av allt som hänt.
Eftersom han var under 18 år gammal låg han inlagd på sjukhusets barnavdelning 3, där barn med blod- och tumörsjukdomar behandlas. William var äldst på avdelningen. I och med att han spenderat så mycket tid där under de två åren som gått fick han uppleva både glädje och sorg för familjer på avdelningen.
– Det är väldigt bra personal där. De är positiva och snälla. Men man är också omringad av människor som är väldigt, väldigt sjuka, speciellt många unga barn. Det kan vara väldigt svårt att se, man hör ju gråt från rummen och det är inte en skön känsla.
Även om han försökte vara positiv i sin inställning till sjukdomen gick det inte undvika att det kan sluta på det allra värsta sättet.
Under sin tid på sjukhuset kom han nära en familj vars dotter låg inlagd.
– Pappan till barnen hjälpte och stöttade mig. Frågade om jag skulle ha något från affären och så vidare. Men så en dag, jag tror det var i slutet av min behandling, då fick jag veta att dottern hade gått bort.
Hur många år var hon?
– Hon var bara två eller tre år, säger han och tystnar några sekunder.
Hur har stöttningen varit runt dig?
– Den har varit stor. När jag första fick veta vad det handlade om var det en från Umeå sjukhus som åkte till skolan och pratade med dem i klassen om hur läget ser ut och så vidare. Då samlade de i klassen in pengar och köpte mig lite saker till Umeå. Det var stort faktiskt och hjälpte mig mycket. Inte för sakernas skull kanske utan mer att de gjorde det, säger han och skiner upp om minnet.
Kunde du hålla dig från en tår i ögat då?
– Nej, det var svårt.
Men så klart har även hans föräldrar och hans fosterföräldrar med familj funnits där för honom.
Skolengelskan kom till användning när William surrade med kanadensaren Shinnimin.
Under sista halvåret 2024 gick Williams behandling åt rätt håll. Mot slutet kunde inga cancerceller upptäckas men han medicinerades vidare som en säkerhetsåtgärd.
Sedan kom dagen han väntat på.
22 januari 2025 kommer för alltid vara ett datum att minnas för honom. Som traditionen råder inom cancervården får patienter som blir friskförklarade ringa i en klocka på väg ut från korridoren på sjukhuset.
– Det var en extrem glädje när jag ringde i klockan, säger han.
Kan du beskriva den upplevelsen?
– Alla sjuksköterskor som jag träffat under hela tiden var där. Det var jättemånga och alla sa något fint till mig och kramade om mig. Det var en sådan skön känsla att få ringa i klockan och känna "nu är det över – nu är det slut".
William hittar knappt ord för hur tankarna gick när han gick ut från sjukhuset den dagen.
– Det går inte. Det var bara lättnad.
Brendan Shinnimin tog sig tid och snackade med William några minuter efter att Luleåspelarna klivit av isen. Till Williams stora glädje.
Efter det har livet handlat en hel del om Luleå Hockey. Dels för att få se sina hjältar jaga SM-guld, dels för att återigen få uppleva gemenskapen med sina klasskompisar på H-läktaren eller på sittplats med sin syster från fosterfamiljen.
Han minns sin första match på plats efter allt som varit.
– Det var overkligt. Det var sådant drag. Det var extremt roligt.
Passande nog fick William träffa sina favoritspelare Einar Emanuelsson och Brendan Shinnimin. Dessutom fick han en signerad klubba av den sistnämnde. "Jag gillar det sätt Einar alltid kämpar på", säger han.
Hans två favoritspelare i laget är Brendan Shinnimin och Einar Emanuelsson. Vi lyckas styra upp så William får träffa båda två när spelarna gått av isen. Luleåduon får en kortfattad återberättelse om Williams två senaste år och både Shinnimin och Emanuelsson tar sig sedan tid.
Dessutom kommer Emanuelsson ut och lämnar en signerad klubba till honom.
Hur var det att träffa den duon?
– Det var mäktigt. Jag har ju sett de mycket på isen men det är ju något helt annat att prata med dem och se hur de är som personer. De var väldigt trevliga, säger William Persson som nu har en semifinalserie mot Frölunda att se fram emot.
– Jag ska på matchen på lördag.