2016 utsågs han till "Årets stjärnskott" av Sveriges alpina journalister och framtiden såg minst sagt ljus ut för den alpina stortalangen Gustav Lundbäck från Luleå.

Men i fjol tog karriären och livet en tung vändning. Då var han nämligen på botten och vände.

– Åkningen stämde hur bra som helst, men jag tror att jag ville lite för mycket redan i första tävlingen. Sen blev det massa uråkningar och konstiga saker som hände. Jag fastnade i en spiral och åkte bara längre och längre ner. Till slut var det som att jag inte kunde vända förrän jag hade nått botten, säger 25-åringen.

Artikelbild

| Gustav Lundbäck i slalombacken. Till helgen väntar tävling i finska Levi.

I takt med att resultaten och framgångarna uteblev började Gustav Lundbäck att slå på sig själv, inte bara som skidåkare utan även som person.

– Till slut blev det så att jag inte ens tyckte om mig själv för att det gick så dåligt. Jag har aldrig varit så djupt nere, det var mitt livs dipp.

Gustav Lundbäck berättar att han jobbat med en mental tränare under fem-sex år, men i fjol mådde han så dåligt att han dessutom fick ta hjälp av en psykolog hemma i Luleå.

– Det handlade mest om att prata, få ur sig saker. Jag satte alldeles för mycket press på mig själv, det spelade ingen roll vad någon sa. Jag var redan på väg ner, tyckte verkligen jätteilla om mig själv för att det gick dåligt.

Var det en depression?

– Ja, det var inte så bra, om man säger så.

Efter jul bestämde sig Lundbäck från att lämna den alpina cirkusen och resa hem till Sverige. Där försökte han landa och nollställa. Hitta glädjen på nytt.

– Då började det vända och kännas bättre. Samtidigt ville jag åka skidor hela tiden, det var det enda som gjorde mig glad. Så jag åkte hem och tränade. Jag körde med en gammal tränare i Luleå, Lars-Gunnar Eriksson, som har hjälpt mig mycket. Då började det släppa, jag tog små steg framåt.

Hur mår du nu?

– Nu mår jag väldigt bra. Det är väl inget ont som inte har nåt gott med sig. Men där och då var det inte så kul.

Märkte dina nära och kära hur dåligt du mådde?

– Ja, jag pratade ju med dem om allting. Jag var inte ensam i det, de försökte stötta och hjälpa så mycket de kunde.

Gustav Lundbäck tror att det hela började med att han satte så stor press på sig själv samt att han inte lyckades skilja på privatpersonen Gustav och idrottsmannen Gustav.

– När det inte gick bra för mig skidåkningsmässigt så började allt att gå ihop. Då blev jag ett med min skidåkning. När det gick åt helvete så tyckte jag att det gick åt helvete även för mig.

Det måste vara en svår balansgång det där?

– Ja. Och det är egentligen jätteviktigt. Det är klart att när det går bra så vill man gärna förknippas med sin framgång. Men jag tror ändå att man måste separera person och idrottsman.

Han tror att det här är vanliga problem bland elitidrottare.

– Det är nog väldigt vanligt. Folk ser ju ofta bara resultaten och dömer efter det. Men som sagt, jag har lärt mig väldigt mycket av det som varit. Jag har lärt känna mig själv.

Under söndagen står Gustav Lundbäck på startlinjen i världscupens slalompremiär i finska Levi. Han längtar, men tonar samtidigt ner alla förväntningar.

– Jag tänker ta dagen som den kommer och inte sätta upp några resultatmål. Det känns bara onödigt att sätta för stor press på mig själv, säger han.

– Jag har mina mål, både resultatmässigt och hur jag ska må som person, men det viktiga är att inte förknippa mig själv med mina resultat. Det är inte som jag bara rycker på axlarna. Men lite så är det, det blir en dag i taget. Samtidigt är jag väldigt förväntansfull och ser fram emot den här säsongen.