Vi vet hur Luleå Hockey vill spela, vi vet exakt vad det är tänkt att vi ska få. Thomas ”Bulan” Berglund och övriga ledare har pratat om det offensiva försvarsspelet, om aggressivitet och aktivitet, om intensiv skridskoåkning och hårt arbete. Så när det var dags för säsongens första träningsmatch mot kvalificerat motstånd – Luleå har ju, med varierande resultat, spelat mot lag från lägre divisioner tidigare – var det inte utan att jag kände ett visst mått av nyfikenhet.

Laget har ju varit igång ett tag, enligt Berglund själv har man hunnit gå igenom alla detaljer ett varv nu, och det borde i alla fall gå att se tendenser till hur det här egentligen ska gå.

Rätt svar, om vi nu ska döma av den här matchen: Kärpät åt helsike.

Artikelbild

| Tunt. Luleå föll på eget grepp – närkamperna.

Det var inte Luleå som låg högt upp och pressade, det var inte Luleå som hittade ytorna och farten i mittzon, det var inte Luleå som stal puckar och kontrade – det var Kärpät.

Luleå Hockey? Det här såg bara ut som en blek kopia av fjolårslaget. Fem herrelösa traktorer från tidigt 50-tal, en utspridd samling Bolinder Munktell-maskiner som stånkade fram i samma takt oavsett situation, helt oberoende av varandra.

Det positiva är att vi faktiskt inte ska döma lagspelet efter den här matchen. Jag vet att olika lag har olika lång inkörningsperiod, att det tar längre tid för en del trupper att hitta rätt, det var uppenbart att Kärpät låg betydligt längre fram i sina förberedelser.

Det negativa?

Artikelbild

| Suck. Petter Emanuelsson gjorde ett av Luleås mål. Till ingen nytta.

Det är inte lagspelet som oroar mig.

Redan under min första intervju med Thomas Berglund var den nye Luleåtränare oerhört tydlig. Han ville att laget skulle spela samma hockey som han alltid stått för, i stora drag den som han och Jonas Rönnqvist införde i svensk hockey för sju år sedan. Vissa förändringar och modifikationer har han naturligtvis tvingats till, vissa har han gjort av egen fri vilja, systemet är lite mindre strikt nu än då – men ingen kommer längre att bli plötsligt överraskad av att se ett Berglundtränat lag.

Artikelbild

| Bistert. Joel Lassinantti hade ingen av sina större matcher i karriären.

En sak ville han dock poängtera, så hårt att det nästan blev ett stridsrop: Modern hockey handlar om att vinna närkamper.

Det är duellerna spelare mot spelare som skapar de små ytor och numerära överlägen som kan slå hål på de aggressivt strikta försvaren som ständigt är där, närvarande, med en klubba eller ett ben. Genom att vinna en närkamp i ett hörn lämnar du en försvarare bakom dig, kan spela bort nästa tillsammans med en lagkamrat och plötsligt så står du helt fri vid bortre stolpen och kan raka in Emil Larssons passning.

På pappret verkar det enkelt – det är ju bara att ta i. I Uleåborgs verklighet verkade det vara svårare än att förena kvantmekaniken med den allmänna relativitetsteorin. Jag satt och tittade på Luleås träning i måndags, där Berglund höll ett mindre brandtal efter en synnerligen tung övning som byggde just på att utveckla den här lilla detaljen i spelet.

”Jag vet att det här är tråkigt, gubbar, men det är bara att ni vänjer er. Det är så här det kommer att vara i vinter. Vi ska vara bäst på kampen, det är så man vinner matcher, och vi är inte det än. Men vi ska bli.”

Jag tvivlar inte på Berglunds analys, jag tvivlar inte på att han har rätt i sin problembeskrivning, men om det här är grunden han har att bygga på kommer det att bli en plågsamt utdragen process.

Vi kan prata om de förlorade duellerna vid målen, vi kan diskutera hur det kan gå en hel period utan att ett lag vinner en närkamp ens på ren tur, men det är bara symptom på ett större problem. Luleåspelarna sökte, allt som oftast, den minst utmanande lösningen, de önskade istället för att anstränga sig.

Det stör mig – och den lilla detaljen bör åtgärdas per omgående.

Innan den förstör hela säsongen.

Finns det då inte något positivt att ta med sig? Jodå. Jag behöver inte ens ta på mig mina snällaste glasögon för att se att spelet i numerärt överläge redan nu verkar bättre än på hela fjolåret och kedjan med Emil Larsson, Isac Lundeström och Einar Emanuelsson utnyttjar varje liten blotta som motståndarna ger dem.

Det finns goda intentioner – men i det stora hela måste Luleå Hockey bli betydligt bättre än så här.