Frukostbuffén på Hotell Ferrum i Kiruna, fredag, morgonen efter den första festivalkvällen. Hålögda före detta festprissar petar stillsamt i äggröran.
Emma Eliasson, däremot, ser pigg ut.
Klockan elva kliver hon på förmiddagsskiftet nere i gruvan, nu lastar hon glatt in korv och bacon i munnen medan hon försöker sätt ord på känslorna som fick henne att tacka nej till fortsatt spel i landslaget.
– Alltså, det är ju inte nödvändigtvis för alltid, hittar jag suget igen så kommer jag kanske att spela i landslaget igen. Men just nu känner jag mig klar. Jag har varit så jävla less, varje läger har varit en pina.
På vilket sätt?
– Jag har börjat ogilla att följa någon annans schema hela dagarna in i minsta detalj. Jag kan bli så jävla förbannad om saker inte stämmer med min uppfattning, smågrejer som jag inte håller med om. ”Nu har du pratat 20 minuter för länge, gubbe, jag har hört allt det här förr!” Gud, vad man brottas med sina tankar på de där lägren.
Medan dina före detta landslagskamrater twittrade från Leif Boorks helvetesläger sprängde du sten i en grotta. Känner du ingen saknad?
– Boork väckte dem mitt i natten och tvingade ut dem på en tvåtimmars powerwalk runt en löparbana. Jag vet inte vad hans syfte med det där var, men det gör ju bara att mitt beslut känns bra. Fan, det är ju som ett dagis.
Hur menar du?
– Jag såg att Dick Axelsson hade kommenterat det och sagt att han skulle ha packat väskan och åkt hem för länge sen och jag är på hans sida. Det känns inte som en nivå som är värdig ett seniorlandslag.
Om man skippar den grejen, då – ingen saknad ändå?
– Jag ser inget syfte med de där lägren, som jag gjorde förr. Då ville jag bli bättre, tävla på högsta nivå, nu tänker jag bara på varför jag ska åka dit och i stort sett betala för att få kliva upp halv fyra på morgonen. Okej, om jag var sugen på ett OS till, men nu? Jag har gjort det där redan.
Det är en ära att dra på sig landslagströjan.
– Den klyschan kan man dra. Men det har sitt pris också, det är lätt att peka finger från utsidan.
Har du stött på mycket sånt?
– Ja, det är många som varit tveksamma till mitt beslut. Men då kan de testa att åka till Vierumäki i december för att spela hockey själva. De förstår inte, de ser bara slutprodukten.
Den slutprodukten glänste en hel del i vintras. Damkronorna gjorde ett oväntat bra OS och Emma Eliasson var en av de bästa – om inte den bästa – i skrällgänget. Ändå sitter förlusten i bronsmatchen mot Schweiz fortfarande som en tagg i hjärtat.
– Det svider ännu, det gör det. Det är klart att jag ibland inser att ”fan, vilken bra turnering vi gjorde, vilken bra turnering jag gjorde”. Men det svider ändå.
När tror du det slutar.
– När folk slutar beklaga, när de slutar komma till mig och säger ”åååh, vad tråkigt”. Det har varit det värsta – då tvingas man genomleva alltihop en gång till. På jobbet var det likadant i början, man satt där och hummade när folk började prata om det, men nu har jag nog träffat alla. Det börjar ebba ut.
Å andra sidan: Folk bryr sig i alla fall. Jag antar att du varit med om motsatsen.
– Jo, det har jag. Säsongen innan gick det ju helt åt helvete, då var det ingen som var intresserad.
Emma Eliasson har enligt henne själv aldrig gjort upp en enda plan i hela sitt liv – utanför hockeyvärlden, alltså – och trots att hon kommer att spela med Munksund några säsonger till har hon så smått börjat leta efter något att fylla tomrummet efter hockeyn med. Men hon är fortfarande mer realist än idealist.
– Jag är ingen ”I have a dream”-människa som kämpar för ett uppsatt mål. Jag kan komma på en plan på kvällen och tycka att den är kass när jag vaknar. Det enda jag någonsin kämpat långsiktigt för är ju egentligen hockeyn.
Har du något som kan ta hockeyns plats?
– Jobb, skola eller åka ut och resa. Det är helt sjukt, jag har varit i 19 länder men inte sett något annat än ishallar. Man sitter på ett plan, på en buss, i ett omklädningsrum, äter Subwaymacka… Man kanske borde åka till Vierumäki och turista, då kanske man ändrar uppfattning. Men jag har mycket annat som jag hellre vill lägga min tid på än hockeybubblan.
Vad?
– Ha en stuga, bara sitta och pimpla på en is. Jag och brorsan funderar på att bygga en stuga uppe i Mertajärvi, sånt som vanliga människor gör. Istället för att sitta på en buss någonstans… Fan, vad dum jag är, egentligen.
Va?
– Jamen, först sitter jag ett helt liv på en buss på väg till någon hockeymatch. Sedan, när sommaren kommer och jag äntligen är ledig – då börjar jag spela fotboll och sätter mig på en annan buss till Sundsvall. Men skulle jag inte tyckt att det var roligt hade jag inte gjort det. Det är väl problemet med hockeyn.
Det är något som saknas där.
– Jag tror det är utmaningen. Jag ser inte så många såna i hockeyn längre, även om jag långt ifrån är färdig som hockeyspelare. När det gäller fotbollen kan jag stå nere på Lombia och slå långbollar i två timmar med min lillebror Filip bara för att öva mitt tillslag. Det är sjukt kul.
…eller bara sjukt.
– Jag blir som inte nöjd förrän något är perfekt. För ett par somrar sedan skulle jag ta grönt kort i golf, då stod jag och speglade mig i ett fönster och torrsvingade i två timmar. Jag ska vara bäst…