Jonstorps IF är en liten skånsk förening. Trots det har klubben fostrat mängder med bra hockeylirare de senaste åren.
Exempelvis spelar Anton Cederholm och Niklas Hansson i SHL med Rögle respektive HV71, Sofie Lundin återfinns i Djurgården i SDHL, förre Luleå Hockey-forwarden Daniel Zaar är i AHL och Hampus Lindholm är World Cup-back som till vardags spelar i Anaheim Mighty Ducks i NHL.
I allsvenskan och hockeyettan finns det också några spelare – bland annat Jacob Hansson Geidon, 22.
Forwarden gjorde en stark debutsäsong i Kiruna IF i fjol och gör nu sin andra vinter i gruvstadslaget.
– Jag trivs förvånansvärt bra. En stor del till att jag kom tillbaka är att jag trivs jävligt bra med både Tomas (Sandlin, huvudtränare), Joel (Törmä, assisterande) och alla i laget. Sättet vi spelade på för varandra i fjol var något jag aldrig upplevt tidigare – på ett positivt sätt, säger Hansson Geidon.
Det gick bra för dig då.
– Det gjorde det väl, framförallt efter jul.
Vad var hemligheten till det?
– Bra fråga, men jag slutade fokusera på grejer som jag själv inte kunde påverka. Jag tänkte inte så mycket helt enkelt, både utanför men även på isen. Jag såg inte en massa problem hela tiden. Man har lätt för att om det går lite emot så ser man mycket problem i allting och så där, så jag tror det var mest det – att jag började köra bara.
Vad hoppas du med den här säsongen?
– Jag vill börja där jag avslutade i fjol. Sen vill jag bli bättre hela tiden. Jag är här för att jag vill utvecklas och bli en bättre spelare och jag vill ta små steg hela tiden och bli bättre på de grejer som jag inte är så bra på.
...och det är?
– Det är kanske defensivt – men sen även mitt skott. Jag tror man hade gynnats mer om man hade haft ett riktigt bra skott. Jag vill ju bli bättre på allt, sen vill jag också att det ska gå bra för laget. Framförallt att vi tar oss till allettan och får spela de här roliga matcherna.
Kiruna har återigen fått ett rykte om sig att vara en bra utvecklingsplats. Känner du igen dig i det?
– Det tycker jag. Vi har bra förutsättningar här. Vi har bra hall och bra tränare, Tomas låter en verkligen spela sitt spel. Även om du inte kan åka runt och göra vad fan du vill så vågar man misslyckas. Med andra tränare på många andra ställen kan det vara så att man är rädd för att göra det lilla extra för att man inte kommer att få spela då. Det tycker jag är bra, här man får chansen att utvecklas. Sen är det upp till var och en hur mycket man vill utvecklas.
Hur mycket vill du utvecklas?
– Jag vill utvecklas mycket. Jag vill uppåt, jag vill inte bli nån avdankad division I-spelare som harvar runt 6-7 år i division I. Så det är ganska mycket skulle jag säga.
Forwardstalangens hockeyresa inleddes alltså i lilla Jonstorp. Därifrån tog han steget in i Rögles juniororganisation – och det var då motgångarna kom.
– Jag ska inte skylla på något för jag har varit jävligt bekväm av mig när jag var yngre. Men sen hade jag mycket skador. Jag bröt foten första året, båtbenet andra året och sen tredje året fick jag hjärnskakning och första träningen efter den fick jag en puck i munnen. Man har kanske inte haft studsarna med sig, men sen vill jag inte skylla på det heller – för jag vet ju själv hur bekväm jag var. Så det var väl en kombination, säger anfallaren om åren i Rögle.
Sen tillägger han:
– Jag var ganska så less på hockeyn då också och jag var faktiskt sjukt nära på att sluta innan jag gick till Almtuna.
Vad fick dig på andra tankar?
– Jag kände väl att jag hade bott hemma – eller jag flyttade ju till Ängelholm när jag började hockeygymnasiet, men det var ändå som hemma – och ville prova något nytt och gå ner en serie och få tillbaka självförtroendet.
Det blev lite av vändningen?
– Ja, jag fick tillbaka glädjen där i Almtuna (J20-laget). Där tyckte jag det var kul igen och det var lite det jag hade saknat sista åren. Jag tror det gjorde mig gott, jag tror jag behövde det.
Förresten. Bekväm, på vilket sätt?
– Jag var lat. Vi var ett gäng där i min årskurs som var rätt så lata. Vi var rätt så snabba med att mygla när inte tränaren kollade och så där. Det var väl det typ.
Jag har förstått att du hade mycket hockey i dig när du kom till Rögle.
– Det var kanske åren innan jag kom dit som jag var som bäst. Jag hade ganska lätt för att lära mig, det har jag väl fortfarande, men då förstod jag inte riktigt det. Jag tänkte att jag inte behöver träna för jag är bättre än alla andra ändå och det levde med mig rätt så länge innan jag insåg att det inte är så längre. Att jag inte kan åka runt och skita i det, för folk hade gått förbi mig nu. Jag var inte bäst längre utan knappt en i mängden.
När var det poletten trillade ner?
– Det var väl inte förrän året efter Almtuna. Jag hade kommit upp där och i stort sett inte tränat på hela sommaren. Jag var som ganska less på det och funderade på att sluta och spelade otroligt mycket golf istället, för det var mycket roligare än att gå på gymmet, säger 22-åringen, som gjorde två framträdanden i nästa högsta ligan den säsongen.
Två matcher som gav mersmak.
– Jag fick tillbaka glädjen där och om jag bara hade skött mig den sommaren så hade jag fått chansen i betydligt fler matcher i allsvenskan. Även om jag var så otränad då – alltså, jag var fruktansvärt otränad det året – och det var de här sista matcherna i serien som inte gällde något så kände jag fortfarande att jag kunde vara där. Sen var det väl orken... Det var då som jag egentligen kände att det fan är värt att försöka ta tag i det och börja träna ordentligt.
Det har han gjort. Nu blickar han mot allsvenskan igen – men han lever i nuet.
– Jag vill uppåt men först och främst vill jag göra en bättre säsong än i fjol och ta nåt kliv, säger Jacob Hansson Geidon.