Inte i köksön. Inte i garderoben. Inte i förrådet eller garaget. Pärmen med tidningsurklipp från hockeykarriären som mamma Mona har fixat ihop är spårlöst försvunnen. Mikael Lasu kämpar dock vidare, han ger sig även på toaletterna, källaren och sovrummet.
Den dyker inte upp – och till slut inser han att kampen är över.
Precis som hockeykarriären.
Men den går att sammanfatta ändå – och han börjar med att berätta om känslan när slutsignalen ljöd nere i Ljungby för snart två veckor sen.
– Det var ändå lite mer sentimentalt än vad jag trodde att det skulle vara. Vi låg under med fyra puckar eller nåt sånt där på slutet, så det var ingen darr hela vägen utan man hann reflektera lite grann och tänka att det verkligen är sista bytena, säger Lasu och fortsätter:
– Så det var lite tungt, det måste jag erkänna. Men samtidigt hade man ändå i ryggen att vi hade gett det ett försök och och verkligen gett allt. Det var inte att man kom in och kände nån extrem revanschlusta eller frustration, men bara vetskapen av att det var sista gången man kom in som Kiruna IF-spelare gjorde att det blev lite... Jag höll något tal där och tackade alla, det var lite känslosamt.
Hur känns det nu när karriären är över?
– Det känns ändå riktigt, riktigt bra. Det är klart, backar man tillbaka 2-3 år så hade man velat ha det perfekta slutet, som också var realistiskt – att man hade lyckats ta klivet upp. Men med tanke på hur förra året såg ut och den nystart som vi gjorde nu så handlade det i mångt och mycket om att upprätta nån sorts heder igen och sätta ett bra avstamp för framtiden. Det lyckades vi med – på alla sätt.
Inför säsongen 2014/15 tappade Kiruna IF i stort sett hela stommen och kulturbärare som Joel Törmä, Marcus Ersson och Andreas Nyberg tackade för sig. Mikael Lasu blev kvar och förde arvet vidare – och nu är det han som får lämna över det till nästa generation.
– Jag hoppas först och främst att såna som Joni Liljeblad och Oskar Fredriksson, som har varit här i många år, kommer att stanna. Vi som kom upp efter förra omstarten (2003/04), när vi hade åkt ur allsvenskan, blev de här kulturbärarna. Det blev mycket ungt och eget och det var där vi bildades och vi hade roligt tillsammans och höll ihop länge. Man ser likheter med det i dag, alla som kommit upp från vårt J20 den här säsongen. Jag hoppas att de ska bli fundamentetet i många år framåt. De verkar också ha den där gemenskapen och jag hoppas de kommer orka driva på i många, många år. Det kommer vara viktigt.
Hur ser du på Kiruna IF:s framtid?
– Känslan är att det är betydligt ljusare nu än för ett år sen, just genom den här generationsväxlingen som vi har fått. De unga spelarna har verkligen visat att de kan prestera på den här nivån och det finns heller inget tak för talangen i laget.
Det blev 13 a-lagssäsonger i moderklubben.
– Ja, 13 fantastiska och och unika år.
Vad kommer du att sakna mest?
– Det sociala. Allt härligt tugg i omklädningsrummet – och resorna. Vi har många mil i buss och det är härliga, helt fantastiska. Det är inte så att man har suttit och våndats och haft ångest på bussen eller tåget utan det har varit jävligt trevligt.
Mikael Lasu är en bollartist – men i en sport som ishockey krävs det också en hel del fysiska förberedelser.
Det sistnämnda har han alltid haft svårt för men det är först nu som man får en ärlig bild av hur jobbigt han tycker att sommarmånaderna har varit.
– Med handen på hjärtat så har jag haft ångest inför varje löp- eller fyspass. Innebandy tycker jag är fantastiskt roligt, så det var typ en dag i veckan som man såg fram emot. Resten var ren och skär ångest. Men sen ska det tilläggas att jag inte har skitit i träningen så, utan är det träning så är det träning och jag har absolut varit där, säger Lasu, som har ett speciellt knep för att försöka lura hjärnan:
– Varje gång när jag springer så omvandlar jag allting till procent. Om jag har sprungit en intervall eller en kilometer eller vad som helst så omvandlar jag det till procent och räknar hur mycket jag har kvar tills det är färdigt. Det enda man strävat efter är att det ska bli färdigt.
Nu slipper du sommarträna i alla fall.
– Jo, jag vet inte hur det kommer att kännas... Man har ju som alltid haft dåligt samvete också, det går inte att komma ifrån att man har haft det de dagar när man har unnat sig något eller tagit en pilsner och käkat gott. Det har alltid gnagt i bakhuvudet att man egentligen borde göra det där och det där för att komma så pass bra förberedd som möjligt.
– Samtidigt, hade jag varit tvungen att välja bort en massa andra saker är det högst osäkert om jag hade spelat hockey så här länge. Just bollsporten ishockey är helt fantastisk, det finns ingenting som är bättre än att gå ihop som en enhet och gå ut och möta en motståndare och scanna av dem lite grann och sätta upp en gameplan. När man hittar några nycklar och lyckas vinna, det är det man kommer ihåg allra mest och bäst.
Så när som på en säsong representerade Mikael Lasu alltid moderklubben. Det är bara 2007/08 som inte följer mallen, då spelade 31-åringen hos dåvarande värsta rivalen Asplöven.
– Jag kommer ihåg att jag blev kallad Judas på nån tillställning i stan, säger Lasu.
När han utvecklar blir han allvarligare i tonen.
– Jag hade en riktigt nära vän som gick bort mitt under säsongen innan och när den säsongen var slut behövde jag en paus och andas lite grann, för när man fick tid till eftertanke var den en del saker som ramlade över en, säger Lasu.
Han fortsätter:
– När sen Freddy Lindfors hörde av sig bestämde jag mig för att jag skulle ta ett år där. Att det var Asplöven var kanske inte just det som lockade då, utan det var mer att komma ifrån någonting. Men jag ångrar det absolut inte, det var ett fantastiskt år. Vi hade ett grymt bra gäng och tog oss till kvalserien och där var vi inte på nåt sätt en slagpåse.
Det var också den våren som Asplöven spelade föreningens kanske hittills hetaste matcher – mot Örebro i playoff.
Efter att ha förlorat borta var Haparandalaget piskat att vinna två raka på hemmais.
Arena Polarica, som hallen hette då, var fullsatt redan timmarna innan nedsläpp, och efter två tuffa bataljer lyckades Asplöven till sist slå ut det stjärnspäckade motståndet.
– Jag tror inte att man förstod då hur bra gjort det var, de hade med typ två VM-spelare och (Mikael) Fahlander hade ju kastat pengar över det där bygget. Det var riktigt roligt, säger Lasu.
Även om nu 31-åringen tackar för sig som spelare så släpper han varken sporten eller klubben, utan han fortsätter sin tjänst som varumärkeschef i föreningen.
Men punkten för spelarkarriären är satt och mamma Mona har nu ytterligare en artikel att klippa ut.
Nu gäller det bara att hitta pärmen...