OS i Sotji 2014. Förväntningarna var stora. Per Spett drömde om det perfekta åket i finalen, han drömde om medalj. Men det gick inte som han ville. Han slutade elva och missnöjd.
– Sista åket missade jag helt på, det blev ett skitåk. Jag var såklart inte nöjd med det, säger Spett när han tänker tillbaka på OS-finalen.
Puckelpiståkaren från Kiruna har ännu inte uppfyllt sin stora dröm – att få ut precis allt han kan på en stor internationell tävling. Det är också det som gör att han väljer att fortsätta sin satsning.
– Jag älskar ju skidåkningen och känner att jag fortfarande kan utvecklas. Det jag vet att jag kan prestera i backen har jag fortfarande inte gjort på ett världsmästerskap eller en världscup. Det är det jag vill göra. Jag vill prestera det jag kan i en tävling rakt av, då kommer jag fajtas om medaljer.
Efter den förra säsongen hamnade Per Spett vid ett vägskäl: Fortsätta sin satsning eller lägga skidorna på hyllan.
Det ekonomiska läget i landslaget gjorde inte saken bättre. Hans kompis och landslagstränare Jesper Björnlund tvingades bland annat lämna sitt uppdrag då det inte fanns nog med pengar inom förbundet. Det var länge oklart om det skulle bli någon svensk landslagssatsning över huvud taget.
– Det var ju lite ovisst under sommaren. Hur skulle det bli med landslag, ekonomi och alltihop?
Hur påverkade det dig?
– Hela situationen blev ju lite speciell. Man visste inte om det skulle finnas kunniga tränare som kunde hjälpa en med det man behövde. Skulle man behöva jobba med någon ny? Skulle jag bli tvungen att börja om från noll?
I slutet av sommaren kom man fram till en något annorlunda lösning. Då Norge hade liknande ekonomiska bekymmer bestämde sig de båda landslagen för att börja samarbeta.
Man började träna tillsammans och numera delar de både landslagen på två landslagstränare – Lasse Fahlén och David Kantermo.
Per Spett, som länge tvekade kring en fortsatt satsning, är nöjd med den nya landslagsorganisationen.
– Vi var tvungna att göra något väldigt radikalt. Nu är vi egentligen två landslag, två nationer som kan dela på två tränarkostnader. Det känns jätte, jättebra.
Norge och Sverige har under försäsongen varit på flera läger tillsammans. Efter en lugnare sommar träningsmässigt har Per Spett varit med fullt ut sedan september.
– Det var någon gång i slutet på sommaren som jag bestämde mig för att satsa vidare, när det blev klart med den här nya konstellationen i landslaget. Då bestämde jag mig till hundra procent att köra vidare.
Hur kändes det för dig att din kompis Jesper Björnlund tvingades bort från landslaget?
– Visst, det är jättetråkigt. Jag hade gärna sett honom kvar. Sen var det svårt rent ekonomiskt i det läge vi var. Det är klart, en sån som Jesper, det finns ingen i Sverige som lyckats göra i puckelpist vad han har gjort. Men jag mister inte honom, han är fortfarande en av mina absolut bästa polare. Vi bor båda i Åre, vi åker skidor tillsammans och han finns fortfarande som ett stöd. Ibland måste man göra nya grejer, det är så det är.
Hur funkar det att träna tillsammans med de norska åkarna? Ni är ju trots allt konkurrenter?
– Fast jag är ju lika mycket konkurrent med till exempel Ludvig (svenska landslagskompisen Fjällström) som jag är med de i Norge. Det är ganska kul, för när det är tävlingsläge och träning så pushar man varandra till max. Man tävlar hela tiden. Men efteråt är man polare.
Pratar ni svenska eller norska med varandra?
– Det är faktiskt rätt kul, det blir en blandning hela tiden. Många norska uttryck är dessutom väldigt roliga. Det är ju ett festligare språk.
Inför den kommande säsongen har Per Spett framför allt ett mål: Att få till den ultimata tävlingen. Oavsett om det sker på VM eller på världscupen.
Glädjen är tillbaka. Nu öppnar han till och med för en satsning mot nästa OS – 2018.
– Jag stänger inte dörren. Det kanske blir fyra år till. Men jag tar det lite mer år för år. Men så länge jag känner att jag utvecklas och faktiskt blir bättre kommer jag fortsätta och ha roligt.