Frälsaren som gav Luleå tron tillbaka
Johan Håkansson sammanfattar elitserien i halvtid: fiaskostarten, frälsningenden magiska femman och detaljen som ska ta Luleå ända till slutspel.
Foto: Fotograf saknas!
20 omgångar senare är jag i princip redo att adla R2, Burra och hela jäkla laget.
Det finns bara ett ord för en sådan förvandling:
Bragd.
Vi tar det väl från början.
Vi återvänder alltså till Johanneshov och premiären mot Djurgården.
Luleå förlorade med uddamålet men min känsla var ändå att det var en bra premiär - något att bygga vidare på.
Chabada var bra, Emil Lundberg likaså - och jag var riktigt förtjust i nye jätten Radek Philipp.
Men premiärens stora utropstecken var ett annat nyförvärv: Jaroslav Obsut. Slovaken var ju en helt ny spelare och ägde isen med stenhårt närkampsspel och stor pondus.
I andra omgången vann Luleå derbyt över Skellefteå och var självförtroendet och framtidstron stort.
- Vi är bättre än Skellefteå i år. Vi har förstärkt laget sedan ifjol - det har inte dom, sa Janne Sandström.
Sju omgångar senare var Luleå mitt i den största sportsliga krisen i klubbens historia. Min slutsats var radikal: tränarna måste bort, de håglösa spelarna måste få en ny röst att tro på. Alltså: ner med Osten i båset.
I det läget befann sig Luleå i fritt fall och var på väg att bli helt avsågat i botten. Avståndet till de lag som man borde ha bakom sig var redan ointagligt.
I alla fall om man skulle vara realistisk.
Och Luleå visade alla tecken på att vara i kris. Förlusterna var domarnas fel, och var det inte fel på domarna så var det fel på oss journalister. Både klubbledning, spelare och tränare uppträdde stressat och oharmoniskt.
Men så kom han.
Bartecko.
The Mighty B.
Han pratade om segrar och slutspel som om han inte hade någon kontakt med verkligheten. Visst, Bartecko är en vinnare, men hade han ingen koll på Luleås totala kollaps? Hade han inte underrättats om lagets uselhet? Tydligen inte.
Så kom mötet mot Djurgården i Coop arena, ställningen var 2-2 inför tredje perioden och på några magiska sekunder skedde det som förmodligen kom att rädda hela Luleås säsong.
Bartecko förde in pucken i anfallszonen, lade ut den till Harju och störtade själv på mål. Harjus hårda passning var perfekt, Lubos styrning mästerlig och för en gångs skull var det Luleå som fick det viktiga målet.
Resultatet blev intressant. Luleås spelare växte för varje sekund, samtidigt som Frölunda havererade. 3-2 blev till slut 8-2 och stämningen i Coop arena var närmast att betrakta som ett mäktigt väckelsemöte.
Det var kollektiv frälsning. Flera tusen människor hade samtidigt funnit sin tro och hela hallen bubblade av starka känslor. Bered en väg för Bartecko.
Segrarna fortsatte och begreppet "Bartecko-effekten" myntades.
Men vad var den egentligen?
Var Luleås förvandling verkligen bara en mans verk?
Nej, naturligtvis inte. Men Bartecko var hjärtmassage för en döende patient. Flera tusen volt rakt in i kroppen.
För plötsligt var ALLA spelare kaxigare och bättre. Det var som när man var liten: bakom områdets starkaste kille var det lätt att var tuff.
Jag tror även att Bartecko räddade jobbet för R2. I det läget gick allt på tomgång, bortförklaringarna började bli slentrian och de båda tränarna utstrålade ingenting annat än total hopplöshet.
I Bartecko fick spelarna den röst de behövde, någon som med trovärdighet sa vad som behövde sägas och som dessutom omsatte de vackra orden i praktik på isen.
Stjärnan levererade - och klättringen i tabellen kunde börja.
Men att vända en trend är en sak. Luleås förvandling var så mycket större än så. Man gick från att vara seriens klart sämsta lag till att bli en ostoppbar maskin. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har sett på maken.
I min och Pelle Johanssons blogg Rödgul Röra skrev jag att Luleås förvandling är bland det största som klubben någonsin presterat - fullt i paritet med SM-guldet 1996 och avancemanget till elitserien 1984.
Och det finns fler saker att lyfta fram än Bartecko.
Efter några omgångar parade R2 ihop pånyttfödde Obsut och talangen Kristofer Berglund. De såg offensiv potential i två backar som båda är trygga med pucken och starka vid motståndarnas blå linje.
När Miettinen (som så långt varit lagets bästa spelare) skadades allvarligt var det dags att på allvar låta Övertorneås finest, Harju och Omark, få chansen tillsammans. Bredvid sig fick de det perfekta komplementet i Mats Lavander, en uppoffrande spelare som inte kräver att få mycket puck, som nöjer sig med att stöka, böka, vinna dueller - och raka in en retur här och där.
Resultatet blev att Luleå hittade en offensiv ryggrad. En uppställning som producerade i varje match.
Harju och Omark är redan två av elitseriens bästa spelare och är egentligen redan nu redo för steget till NHL.
Berglund är bättre än jag någonsin vågade tro och lär naturligtvis hamna där han också.
I nuläget tillhör alla fem elitseriens 15 bästa spelare i plusminusstatistiken.
Det är mäktigt.
Motsatsen heter Martin Chabada. Tjecken har hamnat i en oförklarlig måltorka. Bortser vi från premiärmålet (som faktiskt var ett självmål) har Chabada, trots fullt förtroende i powerplay, bara gjort ett ynka mål. Det är bedrövligt.
Även Modigs pånyttfödelse som en landslagsmässig målvakt har varit av stor vikt, men den allra största förklaringen till miraklet är ingen enskild spelare.
Nej, det är kollektivet, disciplinen, försvarsspelet, uppoffringen - och hjärtat. Inget lag i eltiseren vill mer än Luleå. Inget lag håller så hög lägstanivå. Inget lag har fler blåmärken efter matcherna.
På bloggen roade vi oss med att fråga våra kunniga läsare vilken spelmässig detalj som varit den viktigaste under säsongen.
Svaren är klockrena: "Det hårda jobbet som inkluderar mera tacklingar", "Försvarsspelet - stabilt och tryggt", "Speler framför målen, både offensivt och defensivt", "Boxplay och inställningen. Under i stort sett hela Luleås svit har motståndarna kommit mentalt beredda på seriematch, Luleå har mentalt spelat semifinal"...
Den kunniga publiken vet att uppskatta sånt och vet att det i längden är betydligt viktigare än Bartecko eller Omark. Luleå har inte talang att spela ut sina motståndare. Det är helt andra faktorer som ska ta laget till slutspel.
Jag har fortfarande inte andats ut det minsta. För mig är bara en sak intressant och det är att det i dagsläget är åtta poäng ner till Djurgården på kvalplats.
Och det räcker med att Luleå tappar tio procent i inställning så är det gapet snart försvunnet. Om årets elitserie har lärt oss något så är det att ingen går säker. Alla tolv lag har kapacitet att spela slutspel till våren.
Slutligen några ord om sånt som vi aldrig kommer att få svar på.
Men jag har funderat mycket på hur viktig "Osten" Bergström har varit den här säsongen. Vilken roll spelade han när krisen var som djupast? Hur mycket har hans erfarenhet varit till hjälp för orutinerade R2? Har han rent av haft en aktiv roll hur laget borde matchas och spela?
Min gissning är att "Osten" haft en helt avgörande betydelse, men det kommer varken han eller någon annan att bekräfta.
Och egentligen: varför skulle någon ta äran ifrån Rönnberg och Kyrö? Efter allt de har fått utstå under fjolåret och början av den här säsongen unnar jag dem att äntligen få njuta av att vara elitserietränare.
Hur det här slutar?
Jag tippar Luleå sexa, men det är absolut inget tryggt tips.
En skada på Harju eller Bartecko - och allt är förändrat.
Så jobbar vi med nyheter