Under OS 1936 i Berlin fällde radiolegendaren Sven Jerring kommentaren "Japaner, japaner åter japaner" under fotbollsmatchen mellan Sverige och Japan. Den matchen vann Japan med 3–2 och frågan är om inte Sofia Mattsson känner samma sak som Jerring.
Sofia Mattsson har under hela sin karriär dragit med den i stort sett oslagbara Saori Yoshida. När denne väl avslutar karriären så kommer nästa japanska.
Mayu Mukaida heter Mattssons nya japanska mardröm. Givetvis inte lika överlägsen och svårslagen som Yoshida, men ändå.
Mattsson var i stort sett den enda som på något sätt kunde mäta sig med japanskan, när de möttes i kvartsfinalen, som i semifinalen och i finalen krossade sitt motstånd. Mot Mattsson så hade i alla fall Mukaida vissa problem, även om hon vann med 6–4, för Mattsson hade henne i brygga.
Problemet är att Mukaida bara är 21 år medan Mattsson når 30-årsstrecket nästa år. Redan där känns det som om att Mattsson kan ha fått en ny motståndare som gör det svårt för henne att ta ett nytt guld i något världsomspännande mästerskap.
Mattsson får gärna motbevisa mig för vi ska inte glömma att hon för ganska precis ett år sedan blev mamma till en dotter. Sedan så är 30 ingen ålder på en brottare.
Sofia Mattsson hade fram till sin graviditet tagit mästerskapsmedaljer tio år i sträck vilket visar på klassen som hon håller.
Att Henna Johansson och Jenny Fransson inte nådde medalj var nog inte helt oväntat, men visst chanslösa var de inte, även om de inte mötte någon motståndare som tog sig hela vägen.
Johansson förlorade i åttondelen mot Netreba, Azerbadjan, som sedan nådde bronsmatch i 65 kilo.
Fransson som brottades i 68 kilo förlorade i åttondelen mot Soronzonbold, Mongoliet, som i sin tur förlorade klart i kvartsfinalen.
Sista hoppet ut var Johanna Mattsson och det började bra. Hon inledde med en fallseger mot Nguyen från Vietnam – men precis som för hennes syster Sofia så fick Johanna räkna in en förlust i kvartsfinalen. Där blev Ostapchuk, Ukraina, en för tuff motståndare.
Trots den förlusten så fanns hoppet kvar då Mattsson skulle få ett återkval om ukrainskan skulle vinna sin semifinal – men givetvis höll inte den livlinan.
Det svenska damlaget vid VM i Budapest bestod till fyrafemtedelar av Gällivarebrottare så man kan utan överdrift säga att Sveriges sak var Gällivares.
Frågan är när Sverige senast tvingades lämna ett mästerskap utan en enda medalj på damsidan.
Har det ens hänt i modern tid?