Efter fiaskosäsongen 2018/19, där mästarklubben åkte ut i kvartsfinalspelet mot Högsbo med en dysfunktionell trupp som byggts ihop med ett halvt dussin menlösa importer, gav klubbdirektören Christer Sehlin ett löfte till världen: Luleå Basket skulle bli en klubb där det satsades svenskt – ungt som etablerat– och bli en naturlig hemvist för blågula spelare med höga ambitioner.
Till den förra säsongen lyckades han inte fullt ut med sitt modiga löfte. Men under våren och sommaren togs det sista klivet som fixade förvandlingen från främlingslegion till en trupp med bara en importspelare och resten blågula.
Spännande, intressant och kittlande. Absolut.
Naivt och präktigt? Kanske.
Vi har förstås i dag ingen aning var det här kittlande experimentet tar vägen men en sak kan jag med säkerhet säga; Luleå Basket kommer, efter sex guld på den senaste sju åren, inte vara den klara favoriten när säsongen startar. Bara det en helt bisarr känsla när man pratar om en av Sveriges mäktigaste damligaklubbar alla kategorier. Vägen framåt kommer bli krokig, skakig och mycket måste landa rätt för att ett lag nästan helt befriat från offensiv spetskompetens ska kunna utmana om ett SM-guld.
Till exempel:
Ellen Nyström måste titta på korgen.
Josefin Vesterberg får inte skjuta 17 procent från trepoängslinjen.
Nya brasilianska landslagsguarden Debora Costa måste gå utanför sin komfortzon och ta raka vägen till korgen. Oftare än hon någonsin gjort.
Matilda Ekh bör ta ett steg till och redan i dag bli en av lagets stjärnor.
Lyckas Robin Sandberg kryssa i de där boxarna. Lyckas han lära kollektivet Luleå Basket att det ibland är okej att skapa på egen hand och välja skott istället för passning. Lyckas han sätta en defensiv grund som på förhand är ligans vassaste. Då kan det här bli en resa som går hela vägen. Då kan Luleå Basket bli den maskin som det finns förutsättningar att bli.
Inte i morgon. Inte i november. Men kanske i mars.