Kan bli vårt bästa OS - någonsin

Whistler, Kanada.
Resan hit var om inte en mardröm så i alla fall riktigt tung.
Det började med att klockan ringde hemma i lägenheten på Köpmangatan fem på morgonen. Sju gick flyget från Luleå. Sedan blev det en nätt liten tripp till London, en elvatimmarsflygning till Vancouver och till sist en nästan tre timmar lång bussresa upp till Whistler.
När jag packade upp väskan på hotellrummet såg jag att klockan hade passerat sex på morognen hemma i Sverige.

Jag hade alltså varit på rulle i exakt ett dygn.

En lite rolig detalj:
På Arlanda träffade jag Aftonbaldets krönikörer Simon Bank och Lasse Anrell. De skulle med samma plan och Bank frågade vilka idrottare jag hade att bevaka.
Jag tog ett djupt andetag och tog sats: "Jaaaa...det är Kalla, Hellner, Magda Pajala, guldhoppet Björnlund i puckelpist, Öhlund och Holmström i hockey, Emma Eliasson och lite annat smått och gott.
Bank log imponerat och sa med ett finurligt leende:
- Pajala, det är ett klassnamn.
Det behövdes liksom inte sägas: att Sveriges OS till stor del är Norrbottens.
Men så är det ju.
Att Charlotte Kalla fick pryda omslaget på Aftonbladets OS-bilaga säger egentligen det mesta. Det är hon som är symbolen för OS i Vancouver. Inte Anja Pärson. Inte Helena Jonsson. Inte Tre Kronor. Utan Tärendös illa stora stolthet.

Jag är knappast ensam i tron om att det här kan bli Charlotte Kallas galaföreställning.

Att bevaka ett OS är inte helt enkelt. Ett OS är en djungel. Det händer saker precis hela tiden. Det är presskonferenser, tävlingar som krockar, långa avstånd, bussar kors och tvärs och händelser som absolut ingen kan förutse.
Det enda man vet är att det finns fantastiska jobb att göra. Hela tiden och överallt.
Men om vi nöjer oss med att bara blicka fram några dagar så kan den här festen få en norrbottnisk rivstart.
På lördag kan den fantastiske mannen Staffan Eklund stå där som förbundskapten och räkna in våra första skidskyttemedaljer. På söndag är det dags för Björnlund och Spett och där får vi nog oxå ha en viss guldberedskap.
Och sen kommer måndagen.
Den stora dagen.
Charlotte Kalla och Marcus Hellner efter varandra, på sina paraddistanser.
Det kan bli en klassisk OS-dag att minnas i eviga tider. Ni minns väl "Undret på Dundret" då Kalla och Hellner vann världscuplopp samma dag. Tänk om det blir repris... mamamia!

Jag vill passa på att skriva det redan nu: OS i Vancouver kan bli bättre än något vi någonsin har fått uppleva.

OS i Turin var Sveriges bästa nånsin. Då tog vi 14 medaljer. Norrbotten tog fyra (två i hockey, Lina Andersson och Jesper Björnlund).
Men det här kan bli dubbelt så bra.
Nej, jag är inte det minsta galen. När Aftonbladet (som inte kan beskyllas för norrbottnisk lokalpatriotism) tippade samtliga grenar i OS slutade siffran på åtta.
Kalla tar tre, Hellner två, hockeylagen gör sitt och Björnlund slår till redan i helgen.
Men det kan bli ännu fler. Det finns skrällägen och i den här uträkningen finns det inte med att Kalla tar medalj i skiathlon eller att Hellner gör det i herrstafett.

Norrbottnisk idrottshistoria är på väg att skrivas och jag är här för att skildra det. Det känns fantastiskt.

Eller så går det åt helvete. Det är liksom det som är tjusningen med ett OS. Man vet inte exakt vad som händer, bara att världshistoria kommer att skrivas inför våra ögon.

Invigning i dag. Jag lär inte se den på plats, men ni som föjer min OS-blogg på nätet vet att jag drömmer om att få se Neil Young uppträda. Det vore magiskt.

Och jag läser att Peter Forsberg tippas bli svensk fanbärare. Ett lysande val. Även om jag befarar att OS inte blir särskilt roligt för "Foppa" efter det.