De fem raka SM-gulden mellan 2014-2018 byggde ett stort konto av tålamod, förtroende och glädje i överflöd.
Det har tydligt dämpat det faktum att Luleå Basket i fjol presterade sin sämsta säsong på tio år och troligen stod för det största sportsliga fiaskot i klubbens historia.
De misslyckanden som skedde då skapade givetvis en besvikelse, det snackades en del, men proportionerna blev inte alls så stora som det hade kunnat vara. Som det exempelvis var under en rad säsonger av silvermedaljer.
Det har skapat en viss arbetsro och gett klubbledningen utrymme att analysera och förändra.
Ny, ung, hungrig coach som kan finnas tillgänglig på heltid i form av Robin Sandberg. Mannen som gjorde det "omöjliga" och slog ut Luleå i kvartsfinalen.
Nya, vassare, importer i form av etablerade Santa Okockyte, rutinerade Milica Jovanovic, välrenommerade Ivey Slaughter och WNBA-proffset Natisha Hiedeman.
Och som grädde på moset, en ren bonus i form av hemvändande landslagsspelaren Josefin Vesterberg.
Samtidigt ser många konkurrenter, inte minst ständiga antagonisten i Umeå, mindre slagkraftiga ut än tidigare år.
Så kan något gå fel?
Ja.
Den sportsliga ledningen med klubbdirektör Christer Sehlin och Robin Sandberg i spetsen har gjort allt rätt så här långt i rekrytering och truppsammansättning. Men det finns ändå orosmoln och frågetecken som behöver rätas ut under säsongen.
Luleå Basket är den givna guldfavoriten. Det är helt nytt för Sandberg att coacha i en sådan stad, att coacha ett sådant lag. Det är skillnad att slå ur underläge och att vara favorit i samtliga matcher under säsongen. Även om jag tror att han är helt rätt man, så vet vi faktiskt inte det – än. Det finns mycket att bevisa.
Samma sak med spelartruppen. Fråga bara Josefin Vesterberg och Santa Okockyte som allt för väl vet att det inte spelar någon roll vilka namn som står på pappret i laguppställningen.
Finns det risk att Luleå Basket blir en Udominate 2.0?
Nej.
Klubben är bra mycket tryggare än så, och även om det är ett stjärnspäckat gäng är det inte i närheten av samma överflöd och otydliga rollfördelning som Umeåklubben hade för två år sedan.
Däremot saknar jag exempelvis den givna ledaren och härföraren på planen.
Visst finns det trygga kulturbärare som Allis Nyström, Chioma Nnamaka och Josefin Vesterberg – men tar de plats och ryter till om det behövs?
Santa Okockyte leder ofta med exempel via sitt energiska spel – men är det rätt sätt att få med sig alla? Kan hon visa större ledaregenskaper än så?
Vad de nya amerikanskorna går för återstår att se. Det är utan tvekan så att Natisha Hiedeman kommer tillföra massor när hon anländer, men även där pratar vi om en spelare som redan haft en säsong som kulminerat i det absolut största en spelare kan vara med om, WNBA-final. Hur laddar hon om för Wetterbygden borta?
Mycket talar för att Luleå Basket kommer vara ett självspelande piano som radar upp segrar i grundserien.
Det är i slutspelet det blir intressant att följa det här gänget – när saker står på spel och allt ställs på sin spets.
Att laget spelar Eurocup blir oerhört värdefullt. Det är i de matcherna man kommer lära känna sig själva och hantera motgångar.
I fjol kunde man inte det. Då grävde laget ned sig. Mot Högsbo såg man ut att vara livrädda för att leva och dödsrädda för att dö. Då gick det också som det gick.
I år förväntar jag mig att man har lärt sig läxan.
I år förväntar jag mig SM-guld.