Så hade det varit, om världen sett ut som den borde.
Nu blev det visserligen glädje i hemmalaget, och de 50 personer i publiken som fått ynnesten att få uppleva elitidrott på högsta nivå på plats, men någon riktig glädje, som bara en fullsatt arena kan leverera, den uteblev å det grövsta.
Självklart är det en ynnest att jag själv får se matchen från pressläktaren, det är ju trots allt den högsta nivån i landet, mellan två guldfavoriter, som spelar SHL-premiär. Så klart bjöds det på hockeygodis.
Men. I ärlighetens namn.
Utan sång, stämning, visselorkaner, måljubel och hets från en passionerad publik, kändes den här SHL-premiären som ett möte mellan Övertorneå och Sodankylä i den svenskfinska Kalottligan i mitten på 90-talet. Och då menar jag inget ont om Kalottligan, den var svinmäktig på alla sätt, men ni fattar grejen.
I slutet på den första perioden gjorde, hör och häpna, Luleå Hockey sitt första mål för säsongen i spel i numerärt överläge när Niklas Olausson rakade in en målvaktsretur efter ett skott av Nils Lundkvist.
Klapp och klang från spelarna på isen, absolut. Men ännu en gång blev vi påminda om avsaknaden av publiken. Hur gött hade det inte varit för Olausson, som var så kritiserad för spelet i PP under fjolåret, att få fira sitt mål med att hoppa mot plexiglaset nedanför H-läktaren.
Men nu är ju världsläget som det är och det är ju tyvärr bara att gilla läget. Långsiktigt handlar det om att bara få elitidrotten i landet att överleva denna bedrövliga pandemi. Helt enkelt undvika att lag går i konkurs. I min värld handlar det inte om det sportsliga resultatet så länge coronan har oss i sitt grepp.
Det handlar om att överleva på ett ekonomiskt plan för att sedan, på andra sidan pandemin, kunna tävla om det sportsliga igen.
För elitidrott utan publik är inte elitidrott. I min värld borde starten på SHL ha skjutits upp, för det här var inte SHL-premiär värdigt.
Rent hockeymässigt dominerade Luleå Hockey fullständigt och var precis så solida som man kunde förvänta sig. En ren överkörning. I två perioder.
Sedan skulle Luleå, som de var så bra på förra säsongen, städa av tredje perioden och låta klockan gå. Men där har Luleå en ska att jobba på. Med passivitet släpptes Färjestad in i matchen och 3–0-ledningen var inte långt från att bli kvitterad.
Det slutade med hemmaseger till slut, vilket får ses som rättvist när man tittar på 60 minuters spel.
Men ändå. På riktigt – det här kändes inte som på riktigt.