Linus Omark tar emot folkets jubel efter SM-guldet.
Vem var gladast? Var det mannen i svartgulröd halsduk som drog sig längs fasaderna uppför Köpmangatan? Var det ”Bulan”, som iscensatte en inte oäven karaokeversion av Noice-klassikern ”I natt e hela stan vår” med Henrik Stridh på kör? Tjejen som iförd Luleå Hockey-tröja kröp på alla fyra över Varvsleden? Var det Joel Lassinantti som öppnade båsdörren för sista gången den här säsongen med tårarna trillande genom skägget? Var det kvinnan som sittdansade i sin rullstol när en raggarbil körde förbi och blåste ”Här kommer vårat gäng” ur en rasslig bandspelare? Var det Brendan Shinniminn som dirigerade det tidiga firandet i omklädningsrummet från axlarna på en relativt förfriskad Linus Fröberg? De finska spelare som ringde in till radio i hemlandet och klagade på att den svenska ölen måste vara utspädd?
Luleå söp och skrek, dansade och domderade i dagarna tre. Om en samhällskropp någonsin behövt ett tolvstegsprogram och ett par örfilar är det den här. När nu eftertankens kranka blekhet slår klorna i er kanske det passar bra att skicka en tanke till framtiden.
Vad händer nu?
Min son, 9, har i år för första gången visat ett genuint intresse av att följa Luleå Hockeys herrar. Han har favoritspelare och känner igen dem, han ville ta kort med Freddie Allard och fick göra det, han var en av alla de ungar som klättrade upp på bodtaken i Södra Hamn för att se något under kommunens firande. För honom är Luleå Hockey ett lag som vinner guld. För honom är det här norm nu.
Men vi som varit med ett tag vet att det kan vara klokt att justera förväntningarna en smula.
De senaste sju åren påminner inte så lite om perioden fram mot det förra SM-guldet, 1996. Luleå har (undantaget en eller ett par säsonger) varit ett konsekvent topplag, spelat final, på ett hjärtskärande sätt tappat givna guld och till sist krönt framgången med en djupt efterlängtad seger. Den som inte lär av historien tenderar att upprepa den, så det är viktigt att komma ihåg hur 90-talet slutade.
Året efter guldet tog sig Luleå, trots att man misslyckades kapitalt med värvningarna, till final, de som var med då säger att man till och med borde vunnit. Två år efter guldet hade dock tio av de bästa spelarna, två femmor, från guldlaget försvunnit. Det blev uttåg i kvartsfinal och på de tretton säsonger som gick mellan finalförlusten mot Färjestad 1997 och att Jonas Rönnqvist och Thomas ”Bulan Berglund tog över 2010 hade Luleå en enda topp fyra-placering i serien och som bäst tre semifinalframträdanden i slutspelet. Samtidigt brottades föreningen med svag ekonomi, skattesmällar och sviktande publikintresse.
Som jag ser det finns två huvudanledningar till att klubben tumlade ner från Sverigetoppen och under ett drygt decennium tvingades fokusera på att överleva: Hybris samt en svag ledning för både sporten och föreningen. För att verkligen dra nytta av de positiva effekter som ett SM-guld för med sig behöver Luleå Hockey lyckas med sin generationsväxling.
Fyra nyckelpositioner är redan tillsatta – ordförande Anki Viklund, damsportchef Oskar Häggström, utvecklingschef Christoffer Jönsson och marknadschef Niklas Lindfors. Samtliga kom till mer eller mindre dukat bord. Luleå Hockey har just passerat 7 500 medlemmar, det kommer så mycket folk på matcherna att det är löjligt, man har fått in en av de mest talangfulla norrbottniska generationerna någonsin i juniorverksamheten, tagit sju av de nio senaste SM-gulden på damsidan och har SHLs största sponsorintäkter.
Det återstår fortfarande att se hur kvartetten förvaltar det arvet.
Kvar att lösa finns också mer publika knutar.
Guldhjältarna jublar efter finalsegern mot Brynäs.
VD Stefan Enbom har, lite luddigt, aviserat sin pension inom en hyfsat snar framtid. Vad tränaren Tomas Berglund har tänkt göra när hans kontrakt går ut efter nästa säsong vet bara han själv, om ens det. Sportchefen Tomas Fröberg är 58, ingen skrämmande ålder men bara en sportchef i SHL – Niklas Wikegård – är äldre. Hur många år har värmlänningen tänkt vara kvar här uppe? Det är tre positioner som kommer att synas, höras och finnas i folks medvetanden under lång tid framöver – men också vara extremt involverade i de vägval som föreningen gör under det kommande decenniet.
Jag återkommer än en gång till frågan om vad Luleå Hockey egentligen vill vara. Här och nu är det lätt att bländas av glansen från guldet, men vi som var med sist minns också hur oerhört snabbt förfallet gick. Det är extremt viktigt att hitta rätt personer till rätt roller som klarar av att välja rätt processer och att driva dem framåt.
Luleå Hockey klarade den mörka tiden efter förra SM-guldet tack vare tur, skicklighet och hockeygudarnas välvilliga inställning. Jag skulle önska att det här guldet leder åt direkt motsatt håll – för rätt utnyttjad kan den här segern göra Luleå till en maktfaktor i svensk ishockey under många år framöver.