Tomas "Bulan" Berglund, tränare i Luleå Hockey.
Darrigt försvarsspel, fiskande forwards, ett boxplay stundtals som hämtat från kanadensiska präriens allra mörkaste pilsnerligahörn och underpresterande målvakter. En potentiell skyttekung som säger fula ord till de egna fansen. En tongivande back som knappt skulle känna igen begreppet ”försvarsspel” om man så berättade en flanosaga om det. Inte en, inte två – utan tre (3) juniorer med fasta och relativt viktiga roller.
Och, här ska ni få höra det jävligaste av allt: Linus Omark har gjort mindre än 40 poäng.
Det enda som egentligen stått att känna igen i årets Luleå Hockey är spelet i numerärt överläge, som varit ungefär lika mediokert som vanligt. Ändå sitter vi här och stirrar på tabellen som vore vi finnstövare framför ett korttrick.
Luleå Hockey slutade tvåa.
Hur är det möjligt?
I snart femton säsonger, sedan Jonas Rönnqvist och Thomas ”Bulan” Berglund tog över som tränare, har vi vant oss vid det stringent konsekventa, vid arbetsmoral och systemlojalitet. Passion? Det stör åkvägarna. Med iskall millimeterprecision och total dedikation har mer eller mindre trubbiga Luleåspelare försökt mala ner sina motståndare under ett och ett halvt decennium och vi har följt dem på deras jeremiad.
Vi har följt dem så till den milda grad att jag tror vi glömt bort hur det är att se ett lag med offensiv spets.
Vi har glömt bort hur hockey brukade se ut, när Sjögren låg och fiskade på offensiv blå, när Micke Renberg vilade vartannat byte för att schtorjävlakroppen inte orkade explodera lika ofta som vanliga kroppar. Vi har glömt alla Petter Nilssons bortslagna passningar, Mika Nieminens alibitäckningar, hur Jiri Kucera satte fast klubban i armvecket på närmsta motståndare och tolkade hem till defensiv zon. Allt det där har försvunnit in i tidens dimmor och nu vet vi inte hur vi ska bete oss.
Jojo, Allard är ju bra i offensiv zon – men ser du inte hur han stöter bort sig på offensiv blå?
Ja, visst, Brian O´Neill är ju rätt rivig – men herregud, karln kan ju knappt teka!
Okej, Levtchi är hyfsad på straffar – men tjuvar han inte lite väl mycket i hemjobbet?
Allt det där är sant. På samma gång. Visst är det kul?
För även om Luleå har släppt in mer mål än normalt så har man också gjort fler. Det man förlorat i försvarsgungorna har man tagit igen med råge vid anfallskarusellen och det har varit en av de mest underhållande grundserierna jag kan påminna mig, i modern tid.
Nu är den över.
Nu kommer det slutgiltiga testet.
Det börjar med Växjö.
Anton Levtchi, Luleå Hockey.
Vi vet vad smålänningarna kommer att ta med sig till slutspelsbuffén – och det liknar i mångt och mycket det vid vant oss vid att Luleå dukar upp: Konsekvent kontroll av puck, speltempo och matchbild. Luleås botemedel? Ja, inte fasen ska man försöka nöta ner motståndet med deras egen spetskompetens. In med fraktaler och kaos, fart och fantasi. Det är inte jättevanligt att Luleå får diktera villkoren mot klubbar av Växjös kaliber, men det här är inget vanligt år – så mycket kan vi i alla fall vara säkra på.
Frågan är bara: Hur speciellt kan det bli?
Skellefteå är skadedrabbat och guldbakis. Färjestad har ingen målvakt. Brynäs är nykomling och såna vinner inte. Frölunda? En kedja, i bästa fall, och Timrå saknar försvarsspel. Luleå har definitivt sina brister och svagheter, voi herra, men de är inte större än hos något annat av topplagen.
Slagläget är gyllene.
Nu är det upp till Luleå Hockey att också bli det.