Fanny Wadling var en av nyckelspelare i Luleå Baskets guldlag.
2014. 2015. 2016. 2017. 2018. 2020. 2021. 2023.
Vi minns dem alla. I alla fall fragment. Bilderna och alla stories som fanns att berätta.
✔ Cleo Forsmans och Tina Trebecs knäskador mitt under slutspelet för elva år sedan när det historiska första guldet säkrades.
✔ Anna Bartholds känslor.
✔ "Gatuslagsmålet" i den fjärde finalen mot Udominate.
✔ Mirakelvändningen mot Alvik 2021.
✔ Drömlaget för två år sedan som fick kaxiga Södertälje på fall.
Och så det här. Söndagen den 27 april 2025. Där allt egentligen startade förra sommaren med två besked kunde ha gjort det bästa av klubbar skakat i grunden och börjat tvivla.
Josefin Vesterberg borta hela säsongen på grund av en fotskada.
Allis Nyström gravid och ej spelbar.
Och sedan det stora dråpslaget. Mitt i slutspelet – under ett träningspass – landade nyckelspelaren Jessica Lindstrom illa på sin arm och försvann från guldjakten.
Men inget kunde rubba eller störa denna gigant från Norrbotten som under grundserien – med ett oprövat lag, en hänsynslöst bantad spelarbudget och mängder av frågetecken – rullade över allt och alla med bara en förlust på kontot.
Och sedan kom slutspelet åtta raka segrar.
Det är kanske inte den allra största och mest konkurrensutsatta guldresan som klubben gjort sedan 2014 för vi måste förstås vara ärliga: Den här säsongens upplaga av SBL dam är nog den svagaste sedan internet uppfanns men det är knappast Luleå Baskets fel att få andra klubbar vill vara med och tävla.
Det går liksom inte att vara bättre än bäst.
Guldjublet i Luleå energi arena när Luleå Basket säkrade klubbens nionde mästerskap sedan 2014.
När jag tittar ned på Luleå energi arenas golv, ser fansen hylla sina hjältar, spelarna dansa med guldhattar och tränartrion Malin Holmqvist, Robin Sandberg och David "Keso" Nilsson kramas måste jag peka på en kvartett spelare som lade grunden för den här mäktiga säsongen.
Mekryn Kraker, förstås. Mer välförtjänt MVP går knappt att hitta. En spelmässig titan och en av de mest självklara ledare som setts.
Fanny Wadling, som i Vesterbergs och Nyströms frånvaro, var tvungen att stiga fram i rampljuset och leda.
Sofia Hägg. Denna erfarna duracellkanin och irriterande försvarsspelare som om det krävts sprungit flera mil till för att stänga ned en motståndare defensivt.
Sofia Persson som under fyra år var en bortglömd spelare på college men växte för varje minut som gick under säsongen och belönades med ett landslagslinne.
Ja, jäklar vilken resa det här var.