På 60-talet färdigställdes Sporthallen i Kiruna.
Då byggde man en byggnad för framtiden och det sparades inte ekonomiskt.
Jag själv som är född på 60-talet hade Sporthallen som ett andra hem. Där träffade man alla och när jag säger alla så menar jag verkligen ALLA.
Under min uppväxt så var Sporthallen en plats där ungdomar som idrottade, och som inte idrottade, samlades.
Det var också där många träffade sina första kärlekar och säkert också sina framtida livspartners.
Det var inte ovanligt att man tillbringade åtskilliga timmar till att bara hänga på Sporthallen.
Det var en dåtidens fritidsgård.
Det finns givetvis mängder av legendariska vaktmästare som har skött om byggnaden. Det var namn som Kenny Karlsson, Bengt Stålnacke och Ingemar Aho bland många andra som såg till att allt sköttes enligt förhållningsreglerna.
Det var personer som man hade respekt för och som man lyssnade på.
Givetvis finns det minnen i massor som sitter i väggarna på den imponerande byggnaden där marmortrapporna tar dig våning för våning uppåt.
Byggnaden som sådan är ett minne från svunna tider där inte kostnaderna satte gränserna utan det viktiga var att bygget skulle stå pall för tidens tand.
Kiruna Sporthall är om du bortser från några få ombyggnationer helt identiskt med det jag minns från mina tidiga tonår.
Men den var inte bara en samlingsplats för ungdomar utan också platsen för en imponerande mängd elitidrott.
Tidigt minns jag hur jag följde spännande handbollskamper mellan Kiruna BK och Kiruna AIF där de senare laget var det som nådde längst. Våren 1978 tog Kiruna AIF steget upp i den högsta divisionen, men sejouren där blev bara ett år lång.
BK Fjällräven tampades med de bästa lagen i bowlinghallen och det fanns bordtennis, volleyboll och andra sporter på hög nivå.
Det var också där man kunde testa på olika sporter. Det var inte ovanligt att du på den tiden höll på med tre, fyra olika sporter.
Att försöka göra bygget rättvisa i text är knappt görbart därför ska ni som någon gång besöker gruvmetropolen Kiruna absolut ta en timme i Sporthallen.
Jag är nämligen rädd för att när man ersätter den gamla Sporthallen med en ny i det nya Kiruna som växer fram på gruvområdet i Tuollavaara så kommer det inte att bli ett bygge i närheten av den klassiska.
Jag tror inte ens man kommer att försöka nå dit.
2025 kan gruvbrytningens deformationszon hunnit ända fram till Adolf Hedinsvägen 37 – och det pampiga bygget kommer snart vara ett minne blott.