Boden Handboll reste ned till Eskilstuna för att möta ett bra hemmalag. Guif har under säsongen endast förlorat två matcher – men då har man inte mött SHE-motstånd.
Det gjorde man på torsdagskvällen.
Visst det var jämnt i en halvlek och lite till – men när Boden stod på bromsen i försvaret så hade Guif ingen lösning på gåtan.
Ett tag såg det så där löjligt ut som det bara kan i sportens värld.
Ett lag som försöker, försöker och försöker utan utdelning medan motståndarna bara anfaller och gör mål.
Låter som en enkel mattematik.
Fats det finns en del fällor.
14–14 i halvtid blev 20–20 innan jätterycket kom.
Jag har sett Boden Handboll några gånger under säsongen och sett dem åka på likadana – fast i negativ bemärkelse. Då är det Boden som har hållit jämna steg i en halvlek för att sedan helt plötsligt falla igenom och tappa sex, sju bollar samtidigt som motståndarna bara trycker in gåvorna i målet.
I första kvalmatchen var skillnaden i första halvlek att Guif hade en målvakt som var i zonen och trots det så höll Boden jämna steg. Redan där fick jag en känsla för att Boden skulle ta hem matchen för så bra som Emina Jonasson spelade i hemmakassen under första halvlek var inte möjligt att fortsätta med.
Viktiga punkter som tog Boden Handboll till seger var de rutinerade spelarna Annica Ölén och Andrea Johansson.
Finns det något som talar för hemmaförlust den femte april.
Nej – ingenting.
Guif startade hemmamatchen med gott om självförtroende – det finns inte kvar.
Guif startade kvalet med en tro om att Boden Handboll var av allsvensk kvalité – det är man inte.
Guif hade målet SHE – inte ens det tror jag man har kvar.
Emmy Nordmark lovade efter matchen att Boden skulle vara bättre till den andra matchen – det tror jag att man kommer att vara.
Det mest troliga är att kvalserien är över efter tre matcher.
Då måste ledningen i föreningen ta en ordentlig funderare – hur ska Boden Handboll ta nästa steg.
Det kommer inte hålla att varje år dansa på slak lina för då är sagan till slut över.