Söndagen den 25 november. Damstafetten i Gällivares VC-premiär är på väg att få en upplösning.
Marit Björgen tar föga oväntat Norge i mål först. Sedan kommer Charlotte Kalla in som tvåa för Sverige.
Men där bakom förs en stenhård kamp om tredjeplatsen. Jessica Diggins mot Marthe Kristoffersen, USA mot Norge 2.
Diggins känner flera gånger hur orken försvinner och hur benen viker sig. Men 21-åringen från Minnesota vägrar ge upp. Hon vet att hon kan skriva historia. Och hon gör det.
Det här är första gången ett amerikanskt damlag står på stafettpallen i en världscup.
Och lyckotårarna rinner.
"Älskar Kalles kaviar"
Söndagen den 2 december. Kikkan Randall och Liz Stephen har precis kommit hem till sin stuga som ligger några hundra meter från skidstadion i Ruka utanför Kuusamo. De är slitna efter en tuff helg och planerar en lugn kväll. Kanske en god middag och några bra TV-serier. Modern Family och Grey’s anatomy tillhör favoriterna.
- Och så blir det någon kryddig mat. Vi har tagit med stark krydda hemifrån, det är nog det man saknar mest här i Europa, säger Kikkan Randall.
- Men det finns mycket gott här. Jag älskar Kalles Kaviar. Jag kan äta hur mycket som helst och jag behöver inte ha något bröd till, säger Liz Stephen och skrattar.
USA:s damer har fått en drömstart på skidsäsongen.
Kikkan Randall, som är den rutinerade "storasystern" i laget, kom trea på tio kilometer fritt i Gällivare förra helgen. I Kuusamo kom hon tvåa på fem kilometer fritt och femma totalt på minitouren.
Holly Brooks var femma i Gällivare, Liz Stephen tvåa i genrepet i Muonio, Jessica Diggins tolva på fem kilometer fritt i Kuusamo...
Men det som slår högst - för dem alla - är den där tredjeplatsen på stafetten i Gällivare.
- Det var helt fantastiskt, det slår allt annat jag har gjort som skidåkare, säger Kikkan Randall som bland annat har ett VM-silver i sprint från Liberec 2009.
- Men det här var bättre, just att få göra det tillsammans med de andra tjejerna.
Lever i resväskan
Hemma i USA är inte längdskidåkning någon stor sport. Och de amerikanska åkarna långt ifrån några kändisar.
- Skulle vi vinna en tävling på världscupen får vi vara glada om det kommer en notis i tidningen. För ett OS-guld kanske vi skulle få en bild också, säger Randall.
- Men nu visar de loppen på någon slags hemsida på nätet i alla fall. Mina föräldrar satt framför datorn vid halv tre i natt, säger Liz Stephen.
Amerikanskorna lever sina liv i kappsäck. Majoriteten av året är de på resande fot i Europa, Asien och Nordamerika. De hinner sällan hem mellan tävlingarna. Inte heller har de några höga löner eller feta sponsoravtal att skryta med.
- Det ingår i jobbet att vara ute och ragga olika sponsorer. Men vi har tur ändå, tjejerna i B-laget får betala alla sina resor själva. Tänk att behöva sitta och oroa sig för om man har råd att stanna kvar i Europa en vecka till, säger Stephen.
- Och vi har otroligt kul tillsammans i laget. Annars hade det nog varit jobbigare att resa så mycket. Nu har vi varandra och vi är som en stor familj, säger Randall.
De amerikanska tjejerna jobbar stenhårt för att lansera sporten på hemmaplan. De åker runt i skolor, föreläser och predikar skidåkning. Förhoppningen är att småtjejer runtom i USA ska få upp ögonen för skidåkningen.
- Jag fick ett mail från en man för ett tag sedan som berättade att han släpat upp sin fyraåriga dotter mitt i natten för att kolla på en skidtävling på internet, då blev jag glad, säger Randall och skrattar.
Vilka är då hemligheterna bakom den amerikanska skidrevolutionen?
Det är många faktorer som spelar in. En är samarbetet med Sverige i allmänhet - och Norrbotten i synnerhet.
De amerikanska tjejerna har varit i Sverige flera gånger och tränat med Charlotte Kalla och de övriga svenska landslagsåkarna. De har en vallachef från Koskullskulle och är tajta med Sveriges förbundskapten Lars Öberg från Kalix.
- Att få träna med svenskarna har varit fantastiskt bra. Charlotte är helt underbar. Lite blyg till en början, men när man lär känna henne är hon jätterolig, säger Liz Stephen och fortsätter.
- Och hon är otroligt hjälpsam. Det är inga hemligheter där inte, vi har lärt oss jättemycket.
"Han är fantastisk"
Kikkan Randall hyllar också vallachefen Peter Johansson.
- Han är fantastisk, jag har alltid bra skidor när jag tävlar. Vi har haft många bra vallare tidigare, men så fort de har gjort framsteg med oss så lämnar de USA för något annat land. Det är jättekul att Peter tror på oss och vill vara kvar.
Randall hade även Lars Öberg som vallachef i USA 2002.
- Det är roligt att se honom härute bland banorna. Det verkar som det går bra för honom som kapten för Sverige.
Kikkan Randall och Liz Stephen bestämmer sig för att via NSD skicka ett tack till hela Norrbotten.
- Visst heter det "tack så mycket", säger Kikkan Randall och börjar skriva.
Man behöver inte bara skriva historia.