27-åringen är en del av Piteå Elits framgångsrika damlag, med bland annat Jonna Sundling och Ebba Andersson.
I mars fick Kirunabördiga Vinsa chansen att åka ett världscuplopp igen. Senaste gången hon stod på startlinjen på den nivån – var då för två år sedan. Hon blev 51:a på tiokilometersloppet i Falun, drygt tre minuter efter Therese Johaug. Att bara vara på den scenen var viktigt, menar hon.
– Det betyder mycket. Nu fick jag åka i klubbdräkten. Kul att få representera klubben även där. Det är små steg tillbaka mot där jag vill vara. Det känns genomgående för hela förra säsongen, säger Lisa Vinsa när Sporten träffar henne under Piteå Elits träningsläger på Lindbäcksstadion i mitten av juni.
För annars har 27-åringen några stökiga säsonger bakom sig. Som förra vintern fick en vändning när hon lämnade allt i Östersund och åkte hem till sina föräldrar i Kiruna för att återhämta sig för att få bästa möjliga utveckling.
– Det var väldigt jobbigt förra säsongen. Jag tävlade i princip ingenting. Det är nästan att man blir förvånad över sig själv över hur mycket jag brinner för den här idrotten. Det blir ännu tydligare när det går dåligt, hur mycket man verkligen brinner för det. Hade jag inte hittat det, då hade jag lagt av i vintras.
– Men jag blir ändå stolt över mig själv. Jag har tagit mig igenom det och tycker att det fortfarande är värt det. Nu blir det en riktig resa tillbaka.
Vad betydde det att komma tillbaka till Kiruna?
– Det är för och nackdelar med att bo i Östersund. Det bor väldigt många skidåkare där. Det är klart att det är en stor fördel att pushas och peppas i träningen. Men mår jag inte bra och kan inte vara ute på tävlingar, så blir det en ganska stor stress. Då att få komma hem till mamma och pappa betydde jättemycket. Kunna se ett vanligt liv, där allt pågår som vanligt. De fortsätter gå till jobbet, allting är som vanligt och jag är bara jag.
Hon fortsätter:
– Pappa brukar säga att ”du måste lära dig att lyfta på ostkupan”. Ibland blir man så himla instängd i sig själv att det bara är det som händer där inne som man ser. Generellt tror jag att många jobbar med mentala bitar och det är väldigt viktigt att våga ta den hjälpen. Det kanske inte passar alla, men för mig har det varit viktigt.
Hade det kunnat vara slutet på karriären?
– Det är svårt att säga. Det enda jag vet är att det inte var bra förra året. Om jag jämför då med hur jag mår nu så har det varit en resa tillbaka. Jag tror att om jag inte gjort de förändringarna och tagit det på allvar, så hade jag inte varit på samma plats i dag.
Hon berättar att hon gjort en del förändringar i träningsupplägget inför vintern. För att undvika smällarna som hon har gått igenom under de senaste säsongerna.
– Framför allt handlar mycket om att lyssna på kroppens signaler. Vara lite mer lyhörd och schysstare mot sig själv. För mig har det betytt mycket att få kunna känna glädje över de små stegen. Det är klart att man vill framåt, men inte piska sig för hårt under resan.
Har du ignorerat sådana signaler tidigare?
– Jo, men det har varit mycket så. Jag har ett starkt driv att utvecklas. Det är enkelt att gå över gränsen. Samtidigt ser jag det som en styrka att jag har hamnat på fel sida om gränsen. Jag har lärt mig lite mer om var den går någonstans. Det kommer jag ha nytta av framöver.
Vad hände för dig när du passerade gränsen?
– Jag upplevde en stor orkeslöshet när jag tävlade. Det var som att trampa i kvicksand. Huvudet ville, men kroppen orkade inte. Det blir lite konstigt, för det handlade ju inte om att jag inte hade tränat. Jag hade tränat väldigt hårt. Det gick bara inte, då var jag tvungen att ta ett uppehåll.
I början av 2019 blev Vinsa 14:e i Tour de ski. Hennes klart största internationella framgång. Sedan dess har hon haft ett par tunga år resultatmässigt. Men hon ser trots allt positivt på skidåkarframtiden.
– Jag tror aldrig att jag har känt sådan utvecklingspotential som jag gör nu. Jag står ganska stadigt var jag är. Jag har en stark kropp som kommer klara av att göra sommarträningen bra. Jag känner mig väldigt glad och det känns kul igen. Det finns ingenting som säger att jag inte kommer kunna ta mig tillbaka.
– Jag ser väldigt positivt. Jag tror aldrig att jag haft den utgången som jag haft nu. Hela maj har det känts väldigt roligt. Jag har känt mig väldigt stark, pigg och glad. Jag hoppas på att få behålla den känslan igenom sommaren och hösten. Då tror och hoppas jag på att det blir bra.
I mars fick hon åka sitt första världscuplopp på två år.