Elisabeth Clausén har under några år varit med i toppen av i stort sett alla löpartävlingar i länet, men 2017 blev ett helt nytt kapitel i hennes liv. Mitt i januari 2018 kom förklaringen till varför hon hade valt att stå vid sidan av tävlingarna för då föddes Alina.
– Det var när Porsörundan skulle springas förra året och jag inte var anmäld som min mamma (Karin Clausén) började försöka påverka mig att vara med. Då hade jag ännu inte berättat för någon att jag var gravid, säger Elisabeth Clausén och fortsätter:
– Jag satt på en solig parkbänk och tittade på när deltagarna sprang Porsörundan och känslan då var bara...skön.
Men avbrottet handlade inte bara om graviditet.
– Jag behövde uppehållet för just då hade jag inte motivationen att tävla – nu har jag det.
Var det inte jobbigt att inte tävla?
– Näe, jag hade under en tid känt att det inte var riktigt kul. Jag nådde inte mina egna mål och var ofta besviken på resultaten trots att jag placerade mig bra. Sedan blev jag förkyld gång efter gång.
– Med facit på hand så tror jag att jag var lite övertränad, säger Clausén.
Hur har det varit den här vintern?
– I vinter har jag inte varit sjuk alls. Jag har kunnat träna på hela vintern så jag tror att det här året får gå under benämningen mellanår och att det har varit nyttigt för mig.
Hur känns det nu då?
– Nu har det börjat krypa i kroppen. I vinter var jag väl lite vilsen och tränade allt möjligt det var visserligen skönt att träna på det sättet, men nu känner jag att jag vill tillbaka, förklarar hon.
Under hösten och senhösten så fortsatte Clausén att träna på även om det oftast handlade om anpassad träning.
– Jag sprang ända fram till vecka 27, men jag vet inte om det finns några generella råd just kring det. Efter det kände jag att passen blev för långsamma och då började jag cykla.
Hur har det funkat med träningen under graviditeten?
– Det var kul att träna när jag var gravid för varje pass kändes roligt och var en liten vinst i sig. Jag hade ingen egen press på mig och det var skönt.
Vad var planen när du insåg att du var gravid kände du då att du visste att du ville tillbaka till löpartävlingarna?
– Nej faktiskt inte. Jag kände mig så oerhört mätt och saknade motivation för att tävla.
Det finns många idrottskvinnor som efter att ha fött barn kommit tillbaka till sin idrott bättre än någonsin. Några av dessa är Anna Carin Zidek, skidskytte, VM-silver och VM-brons, Anna Lindberg, simhopp, EM-guld, Malin Baryard-Johnsson, ridsport, Grand Prix-segrar och Isabellah Andersson, friidrott, seger i Stockholm Marathon.
Hoppas du på en liknande boost?
– Hoppas kan man väl alltid göra, men jag tror att det mesta av framgångarna beror på mängden träning.
– Men jag försöker vara snäll mot mig själv för att inte sätta för stor press på mig.
Hur var du på att hantera den pressen tidigare?
– Jag kunde inte hantera det under 2017. Nu blir det min egen lilla kamp mot mitt inre att inte lägga allt för stor press på mig själv. Lyckas jag hantera det bra så kommer jag troligtvis att fortsätta länge med löpning, säger Clausén.
Nu drygt fyra månader efter förlossningen har suget efter tävlingar återfunnit sig i Clausén.
– Förra säsongen kände jag inget sug efter tävlingarna, men nu har tävlingsjävulen börjat visa sig och nu saknar jag tävlingsmomentet.
Hade du förväntat dig den känslan?
– Nja, det är ju faktiskt inte så länge sedan jag födde och trots det känns det jättebra i kroppen. Jag har ju kunnat träna ända fram till förlossningen och det hjälper nog mig i dag, säger Clausén.
Även om hon själv säger att tävlingssuget är tillbaka så erkänner hon också att inställningen har blivit en annan.
– Löpningen är inte längre det viktigaste utan jag har egen personliga tränare som är viktigast. Jag både vill och ska lägga mycket energi på den här lilla tränaren, skrattar Clausén och kramar om dottern Alina.
Clausén gjorde tävlingscomeback vid Starloppet i Piteå över 7 kilometer. Givetvis slutade det som vanligt med en topplacering för Clausén trots att hon sprang med Alina i barnvagnen.
Hur var det att tävla igen?
– Jo det var väl bra, men samtidigt så kom de där jobbiga tankarna tillbaka. Är jag frisk, är jag i form och var är jag löpmässigt. Då bestämde jag mig för att springa med vagnen och på så sätt ta bort min egen press. Det gick jättebra och jag höll ett fyraminuterstempo och kom trea.
– Eller fyra efter som att Alina som satt i vagnen kom i mål före mig, skrattar Elisabeth.
Var du nöjd eller mest förvånad efter loppet?
– Jag ska inte säga att jag hade noll i förväntningar, men jag var oerhört nöjd efter målgång.
Kan du minnas när du var lika nöjd efter ett lopp som du var efter Starloppet?
– Svår fråga, jag har väl alltid haft något att klaga på, men Vårruset 2016 då kände jag att jag kunde vara nöjd, säger Clausén innan hon fortsätter:
– Löpare är ett ängsligt släkte, men jag har försökt använda Nina Lintzén som förebild. Hon klagar aldrig och förnekar heller aldrig sina egna mål.
Nu är dottern Alina 4,5 månader och hon är med vid i stort sett samtliga löppass i sin barnvagn vilket i sin tur innebär en viss osäkerhet hos Elisabeth Clausén.
– Jag har inte testat speciellt mycket utan vagn så jag vet inte riktigt var jag står. Det finns två olika scenarior som jag ser det, antingen så har jag inte mer än ett tempo på fyra minuter per kilometer i mig eller så får jag en riktigt skön skjuts av att inte ha vagnen framför mig.
Vårruset 2018 gav antagligen svaret som Clausén hade önskat för det slutade precis som oftast innan det att hon blev mamma. Hon vann och sprang loppet på 17:59, vilket innebar en kilometertid på dryga tre och en halv minut, och var dryga minuten snabbare än tvåan Kristin Uusitalo.