Bördig från Överkalix, boende i Luleå och tävlandes för Morjärvs SK har Johanna Nilsson, 37 år, satt sitt avtryck på länets löparhistoria. Med en andra plats på Ultravasan i fjol och otaliga toppplaceringar på längre lopp, två vinster i Luleå Stadsmara, ja listan är lång. 2017 har det hunnit bli tre tävlingstarter, Porsörundan (en knapp uppvärmningssträcka), Women's Health half-marathon i Stockholm och i januari en halvmara i Marocko.
– Det var skitroligt, verkligen ett jättekul lopp med bra stämning. Det var väl en par tusen deltagare och var verkligen något helt annorlunda, säger Johanna Nilsson om loppet som gick genom stadsmiljön i Marrakech.
Annars är det ganska tidigt på säsongen och nästa stora målsättning är Stockholm Maraton om två veckor, men innan dess så är det så klart dags för Luleå Stadsmara.
– Det är alltid något speciellt med att tävla på hemmaplan och det brukar alltid vara bra stämning på Stadsmaran, säger Johanna Nilsson.
När starten går på lördagsmorgonen vill hon känna en lätthet från första steget, inte besväras av yttre faktorer och ja, helt enkelt bara kunna njuta av löpningen.
– Grejen med löpning som ibland är svår att sätta ord på är ju att det frigörs så väldigt mycket endorfiner. Man känner en nöjdhet som gör att man kan leva livet lite lättare efter ett löppass.
En slags meditation alltså. Men sedan finns det ju såklart ett moment av tävling för löpare också, att mäta sig inte bara med sig själv utan med andra och ibland kan det uppstå en press som är svår att hantera.
Startfältet i tävlingsklassen för damer är aningen tunt (denna artikel är skriven på fredagen och det är möjligt att föranmäla sig fram till bara någon timme innan start) och bara 18 löpare är anmälda på damsidan.
– Det är väldigt tunt och det är jättetrist. Men jag har en teori om att, och jag har själv känt detta mycket, att det kan bli en stor press när man håller på med löpning. Speciellt uppe i Norrbotten när vi är så få, alla vet vem alla är och därför kan det blir så att folk väljer att tävla när de tror att de är på sin toppform. Och känner man inte att formen är då, så kommer man inte på tävlingarna, säger Johanna Nilsson.
Hon har själv arbetat med den mentala biten och försöker se de tävlingar där formen inte riktigt sitter som ett bra träningspass.
– Man kan inte tänka att man ska lyckas på alla lopp, det går inte.
Johanna Nilsson upptäckte löpningen när hon var 27 år och precis hade skaffat springer spanieln Selma – då sprang hon 40 minuterspass tre gånger i veckan.
– Selma har varit med mig sedan starten, idag är hon elva år, men då var hon bara en valp och var väldigt aktiv. När vi varit ute och sprungit då var hon nöjd, då sov hon, annars var hon igång jämt.
Selma brukar vara med på var och vartannat träningspass och har orkat hänga med på ett tremilspass till och med. Man kan tro att Johanna Nilsson inte gör annat än springer, men hon hinner med ett heltidsjobb och att driva sitt företag vid sidan av. Men det blir ändå 7-10 mil i veckan.
– Det är ändå mindre än snittet – de flesta som tävlar på min nivå springer 12-14 mil i veckan, men jag vill ändå hinna koppla av på kvällen och kunna ha ett socialt liv.
Men nu är det 21 kilometer som ska betvingas och Johanna Nilsson har målet klart.
– Jag vill springa med lätta ben och känna att det flyter på helt igenom loppet. Tidsmässigt någonstans kring 1.25, kanske till och med under det skulle kännas bra inför Stockholm Maraton. Placeringsmässigt...jag vet inte, det är klart att jag har en chans att vinna men man vet aldrig.