Det har snart gått 14 år sedan bodensaren Staffan Eklund tog över som förbundskapten i det svenska skidskyttelandslaget. Han var då 38 år gammal, kom från juniorlandslaget och hade en stor stjärna att fokusera på - Magdalena Forsberg.
Sedan dess har mycket hänt - och Staffan Eklund har det senaste decenniet upplevt massor av framgångar. Här är ett axplock:
4 OS-guld för Anna-Carin Olofsson (nu Zidek) och Björn Ferry.
4 VM-guld för Magdalena Forsberg, Helena Ekholm och det mixade stafettlaget.
4 Segrar i den totala världscupen för Magdalena Forsberg och Helena Ekholm.
4 Han fick TT:s idrottsledarpris 2009 och utsågs till årets idrottsledare på Idrottsgalan 2010.
"Lite som aktiemarknaden"
Lägg därtill en handfull OS- och VM-medaljer samt massor av VC-segrar så förstår ni hur mycket Staffan Eklund har åstadkommit.
Men nu går det tyngre.
Herrlandslaget underpresterar och damlandslaget är helt enkelt för dåligt. Tomrummet efter åkare som Helena Ekholm och Anna-Maria Nilsson är på tok för stort. Med VM i Nove Mesto runt hörnet har de svenska skidskyttarna en mardrömssäsong i ryggen - utan en enda pallplats i världscupen.
Men Staffan Eklund väljer att stå stadigt i stormen.
- Det här är lite som aktiemarknaden. Man måste acceptera att det går upp och ner. Om man inte gör det kan man inte vara med i den här cirkusen, säger han till NSD.
Men tvivlar du aldrig på dig själv?
- Nej, vet du. Det gör jag inte. Det är få förunnat att få uppleva sådana framgångar som jag och laget har gjort de här åren. Men ingen av oss ger upp för att det råkar gå lite sämre. Och jag är beredd att försvara alla i den här verksamheten med livet som insats.
Du har sagt att du ska lägga av som förbundskapten om det blir ett misslyckat VM.
- Nej, det där blev nog ett missförstånd. Jag har sagt att om jag känner minsta lilla motivationsbrist eller tveksamhet så slutar jag direkt.
Efter 14 år, är det inte lätt att tappa motivationen då?
- Om jag gör det så ska jag söka mig efter ett annat jobb. Vem vet, hade jag suttit längre fram i skolan hade jag kanske varit någon annanstans. Men saken är den att jag är så tokigt intresserad av det här och den där utmaningen som driver mig att hålla på är fortfarande jättestark.
VM är nära nu. Hur känns det?
- När det gäller herrarna är jag inte ett dugg orolig inför VM. Där har vi medaljchanser i varje lopp. Och jag står fast vid vårt mål: två medaljer.
...och damernas chanser?
- Vi åker inte dit bara för att delta. Men jag tror att vi behöver några år för att bygga upp delar av det som är kvar och samtidigt försöka få in lite nytt. Om jag trodde att våra yngre tjejer var medaljkandidater i Sotji nästa år skulle jag tro på tomten också. Däremot på OS i Sydkorea 2018 kanske vi kan vara medaljkandidater, i alla fall i en stafett.
Staffan Eklund poängterar dock värdet av att låta unga skidskyttetalanger delta redan på OS i Sotji nästa år - även om de på pappret är utan chanser.
Rutin är värdefullt
- Du får inte tolka det här som någon passning till Sveriges olympiska kommitté, Lena Adelsohn och alla som bestämmer, men jag tror att det är viktigt för framtiden att vi får med oss unga lovande aktiva, både på dam- och herrsidan. Om du tar det som hände med Helena (Ekholm) på OS i Vancouver till exempel... Jag är ganska säker på att hon hade kunnat hantera det mycket bättre och hon fått åka till Turin 2006, säger Eklund och syftar på Ekholms (då Jonssons) misslyckade OS.
Hade hon hanterat pressen bättre då?
- Jag tror att hon hade kunnat få en helt annan resa genom OS i Vancouver om hon redan haft ett OS i sin erfarenhetsväska. Nu trodde alla att hon mer eller mindre skulle sopa rent. Och vet du, hon såg ut som en stackars hund som blivit slagen av sin husse, hon bara kröp ihop, innan det ens hade börjat. Vi ska inte frånsäga oss vårt ansvar, men att försöka dra igång en behandlingsprocess där och då, att dra dit folk med birkenstocks, runda glasögon och vita rockar var inte aktuellt.
Inför den här säsongen valde Helena Ekholm att lägga skidorna på hyllan, endast 27 år gammal. Staffan Eklund säger att han aldrig försökte övertala henne att fortsätta. Däremot blev han lite förvånad att hon valde att sluta.
- Både ja och nej. Det är många som spekulerar i varför hon slutade, men jag tycker egentligen att det är mindre intressant. Det kan ju handla om alltifrån rädsla att åka ytterligare en olympiad till att hon saknade ett socialt liv. Med full respekt är det bara att säga tack och vara glad för dem åren som blev.