När jag var yngre, kanske 12-13 år gammal, drömde jag om att bli fotbollsproffs. Jag hade egentligen inte alls talangen, men det fattade jag inte då.
Jag drömde om att bli bäst i världen - vilket dessutom innebar att jag drömde om att vara en kille.
Japp, så var det.
Det fanns ingen vidare framtid för tjejer som gillade fotboll då. Inga proffsligor, inga heltidslöner.
Nu är läget annorlunda. Nu kan tjejer bli både idoler och proffs. Ja, nu kan tjejer leva på fotboll. Inte på samma sätt som killar, men ändå i mycket större utsträckning än för 20 år sedan.
Och ska man peka ut nån enstaka person bakom den revolutionen så måste det bli Pia Sundhage.
Därför tyckte jag att det var extra kul när hon hälsade på i Luleå i veckan.
- Jag försöker verkligen vara en god ambassadör för damfotbollen, jag ser mig gärna som en fanbärare. Det är därför jag sitter här, ända uppe i Luleå, säger hon och skrattar.
Tufft att lämna USA
Pia Sundhage hade en fantastisk spelarkarriär under 1970- och 80-talen. Hon vann fyra SM-guld med Jitex (1979, 1981, 1984 och 1989) och dessutom ett EM-guld 1984. När spelarkarriären var över sadlade hon om till tränare och de senaste fem åren har hon coachat världens bästa damlandslag - USA. Det har resulterat i två OS-guld och ett VM-silver.
Men sedan hösten 2012 är det Sverige som gäller. Hon älskar sitt nya jobb, men medger att det inte var en självklarhet att tacka ja när erbjudandet kom.
- Det var det inte. Jag coachade ju världens bästa landslag och såg stor potential i det laget. Men det som var helt avgörande var att EM spelas hemma i Sverige i sommar. Och något sådant kan man inte missa, det händer bara en gång i livet. Jag tror och hoppas att det kan bli riktigt bra.
Jag har förstått att du är mycket för positivt tänkande?
- Ja, det tror jag stenhårt på.
Berätta om din 7-1-filosofi.
- Det är lite av ett hemmasnickeri. Jag träffade en kvinna i USA som sa: "för att väga upp en negativ kritik behöver du tio positiva". Oj, tänkte jag och drog till med 7-1. Jag försöker att ge väldigt mycket beröm, då är det lättare att hantera negativ feedback. Många tjejer jag har träffat fokuserar mycket på just det negativa.
Tror du att det är typiskt tjejer?
- Det vet jag inte. Jag har ju inte coachat några killar.
On that note. När tar du över herrlandslaget i fotboll?
- Ja du... För några skulle det vara det ultimata erkännandet, om man klarar av att träna ett herrlag så är man bra. Jag ser det naturligtvis inte på det sättet. Jag har redan tränat världens bästa fotbollsspelare i USA. Men å andra sidan kanske jag kan tycka att det är intressant framöver, när jag är klar med detta. Men den helt avgörande frågan är ju om grabbarna är klara för det, om de är mottagliga.
När Lars Lagerbäck lämnade sitt jobb som förbundskapten för herrlandslaget för ett par år sen nämndes Pia Sundhage i flera sammanhang som en intressant kandidat för jobbet. Men hon fick i samma veva ta emot massiv kritik, främst i form av anonyma kommentarer på internet.
- Jag minns att Johan Esk (krönikör på SvD) skrev att "Svennis" (Sven-Göran Eriksson) och Pia borde ta över herrlandslaget. Då kom det massa kommentarer som jag nästan fick stå till svars för.
Vilken typ av kommentarer?
- Jag hörde bland annat att kvinnan ska stå i köket. Nån annan sa: "Hon kan ju inte hand om ett landslag, då kan hon lika gärna ta över pingislandslaget för så lite vet hon om herrfotboll". Alltså, att man vräker ur sig såna saker... Jag är så förvånad över att man kan skriva sånt... Herregud, oavsett om det är på Twitter eller Facebook kan du ju inte ta tillbaka det.
Blir du upprörd av näthatet?
- När det pratas damfotboll, man raljerar över den på ett respektlöst sätt. Vid den första anblicken tar jag illa vid mig. Jag läser en kommentar, sen mäktar jag inte med mer så då slutar jag.
Blir du ledsen?
- Jag blir besviken. Och skulle jag fortsätta läsa blir jag uppgiven. Och dit vill jag inte komma.
Förebild - för kvinnor
Men Pia Sundhage poängterar att hon får väldigt mycket positiv feedback också. Ofta från främmande människor på stan.
- Jag stod till exempel på tunnelbanan och kände hur en kvinna tittade på mig. Till slut sa hon: "Jag vill inte störa, men vad duktig du var på Lilla Sportspegeln". Vi började snacka och det visade sig att hon var genusforskare. En annan dag var det nån som hade fått lite för mycket innanför västen, ja, han var bra på arslet. Han utropade bara: "Men där är ju du!" Ja, det är riktigt, svarade jag (skratt). Så det blir ganska olika typer av samtal kan man säga. Men för mig är det ett litet erkännande för damfotbollen att folk känner igen mig.
Min mamma kan inte ett dugg om sport. Ändå blev hon extremt imponerad av att jag skulle träffa dig. Känner du att du är en förebild för kvinnor?
- Det kan jag inte säga riktigt. Men jag har märkt att när man går på damfotboll så är det en annan publik än på herrfotboll. Det är fantastiskt. I stället för att jämföra dam- och herrfotboll kan man faktiskt utöka fotbollen. Och om det är så att jag uttrycker mig på ett sätt som tilltalar kvinnor så tycker jag att det är fantastiskt. Det kan du hälsa din mamma.
Brukar du läsa om dig själv?
- Nej. Tyvärr har jag missat massor, alltifrån fina bilder och kommentarer. Men när min morsa gick bort upptäckte jag att hon hade massor av urklipp. Det var fantastiskt.
Du känns som en väldigt trygg person.
- Ja, det är jag. Det har jag fått från min familj. Pappa stod för trygghet och humor. Mamma stod för att man inte behöver vara som alla andra, att det är okej att vara lite udda. Hon var gärna ett halvt steg före, lite obstinat kan jag tycka.
Tillbaka till fotbollen. Vad ska vi ha för förhoppningar på Sverige inför EM?
- Det är så lite som skiljer mellan succé och fiasko. Men det är saker som händer i anfallsspelet just nu som är så roliga.
Som vad?
- Om man står utifrån och tittar på svensk fotboll så är den väldigt välorganiserad, både i försvar och anfall. Men det är inte bara positivt, så nu försöker jag och spelarna skapa lite kaos i anfallsspelet. Det är väldigt spännande.
På tal om att skapa kaos. Hade du velat ha en kvinnlig Zlatan i landslaget?
- Vem skulle inte vilja ha en Zlatan? Men sen vet jag inte om jag skulle kunna hantera honom. Nu vet jag ju inte hur han är, men han är ju lite udda. Men det hade varit en liten utmaning i sig.