När Ingela Lundbäck reste till London i somras hade hon bestämt sig för en sak - hon skulle ha med sig två Paralympicsmedaljer hem.
Och det gjorde hon.
4 Först bronsmedaljen i singel - detta efter en sensationell vändning från 0-2 till 3-2 i den avgörande matchen mot Khetam Abuawad från Jordanien.
4 Sedan silvret i lagtävlingen tillsammans med bästa kompisen Anna-Carin Ahlquist.
Två medaljer på Paralympics - ja, då känns NSD-medaljen ganska given. Ingela Lundbäck är, enligt NSD, 2012 års främsta idrottare i Norrbotten.
- Det här betyder jättemycket, säger Ingela Lundbäck när medaljen hänger runt halsen.
- Det är uppskattning, det är ära och det är en bekräftelse på att man ändå gör något bra. Och så är det kul att handikappidrotten får synas också.
Känns det viktigt?
- Oh ja. Vi syns ju inte alls mycket i media, det blir ju ungefär vart fjärde år.
Ingela Lundbäck lider av den sällsynta sjukdomen Gorlins syndrom och lever med ständiga smärtor - både i händer och fötter. I oktober gjorde hon sin senaste handoperation och är nu beordrad vila av läkarna. Något som är mycket svårt för Ingela Lundbäck.
- Jag har ju inget tålamod, det är problemet. Jag vill träna, jag älskar att träna, säger Luleå-spelaren.
Trots att det hänger ett hundratal medaljer på IKEA-krokarna inne i sovrummet, trots EM-guld, VM-silver och Paralympicsmedaljer hoppas 37-åringen kunna förlänga karriären med ytterligare ett par år.
Målet är att satsa - tillsammans med landslagskompisen Anna-Carin Ahlquist - mot VM om två år.
Men trots viljan att fortsätta är framtiden väldigt oviss för Ingela Lundbäck.
Hon vet ännu inte när hon kan spela pingis igen, hon vet inte om hon får behålla sina landslagscoacher som just nu förhandlar om nya kontrakt - och hon vet i ärlighetens namn inte om hon pallar så mycket längre.
- Om inte händerna blir bra, då kan jag inte fortsätta. Nu har jobbat på vilja i fyra år, minst, säger hon.
Vad betyder pingisen för dig?
- Den är mitt liv, den är alltid prio ett. Först kommer pingisen, sedan kommer kompisar. Träningen går alltid först.
Blir du rädd när du tänker på att du kanske måste lägga av?
- Njae... I såna fall är det ju för att jag måste tänka på hälsan. När den säger i från så är det dags. Man blir väldigt trött av all smärta, man orkar ju inte, säger hon.
Ingela Lundbäck berättar att hon har väldigt svårt att be om hjälp, fast att hon kanske borde. Hon hatar att visa sig svag och vill inte att någon ska tycka synd om henne.
- Jag säger aldrig, aldrig till om jag mår dåligt. Jag vill inte ha någon sympati. Det är det värsta jag vet.
Är du rädd att ses som ett offer?
- Ja, jag ska ju vara stark och klara mig själv. Det är så jag är uppfostrad. Jag vill inte visa mig svag. Jag ska alltid vara duktig, men det är ju bara jag som får sota för det. Jag är kanske lite för envis...
- ...men samtidigt... Jag skulle nog inte ha varit elitidrottare om jag inte haft den här uthålligheten.
Och envisheten spelade nog en rätt stor roll när Ingela Lundbäck tog hem den där bronsmatchen i London.
Efter två set låg hon under med 0-2 och den efterlängtade medaljen såg ut att glida henne ur händerna. Men då bestämde hon sig. Hon skulle inte kasta bort möjligheten.
- Det fanns inte på kartan att jag skulle förlora. Att komma fyra är ju den sämsta platsen någonsin. Inför tredje set var känslan: "Nu jäklar!".
"Man är helt blank"
Ingela Lundbäck mobiliserade krafterna - och vann matchen med 3-2. Och det största minnet från Paralympics är just matchbollen. Samtidigt så minns hon knappt något av minuterna som följde.
- Man har egentligen inget minne efter Paralympics, man är helt blank.
Behöll du bollen?
- Nej, gud. Sånt tänker man inte på. Det var bara känslor.
Grät du?
- Du, det kan man säga. Jag fick ingen luft (skratt). Det var ju det där jag hade jobbat stenhårt för i fyra år. Det var ju mitt stora mål.
Ingela Lundbäck spelade inte bara för sig själv under Paralympics. Under våren och sommaren hade hon förlorat två personer som stod henne nära.
- Först gick min mentor Ernst Bolldén bort på valborgsmässoafton, det var han som tog hand om mig i landslaget. Sedan dog min morbror Torbjörn Strandberg i juni. Det var tungt, så jag bestämde mig för att spela för dem på Paralympics.
Ingela Lundbäck berättar också om det stora stödet hon fick från läktaren i London. Men en person kanske tog i lite väl mycket...
- Jag brukar inte höra så mycket från läktaren, men nu var det någon galning som skrek. Och så såg jag att det var min tvillingbrorsa (skratt).
Oj, var han engagerad?
- Ja, de sa att han höll på att falla ner från läktaren, ha ha. Och pappa är ju också rolig. Jag tror han såg mig spela tre bollar på hela turneringen.
Varför?
- Han törs inte titta.
Klarar han inte av det?
- Nej, han är alldeles för nervös och måste hela tiden lämna hallen. Han har varit på tre mästerskap och han har nog sett max tio bollar.